Jorden snurrar och jag vill gärna snurra med. Det finns så mycket spännande kung fu som jag vill lära mig och det finns så mycket som jag behöver förbättra. Någonstans i denna kampsportsdjungel gäller det ändå att välja ut någon eller några stilar som man tycker bäst om annars kommer man ingenstans. Det gäller också att välja ut en eller några tränare som man tror kan lära en det man vill och behöver för sin utveckling. Jag valde grandmaster Brian Jones. Inte för att jag satte mig ner och började leta på internet eller något liknande, utan för att det på något sätt bara blev så.

Det var stor escrima tillställning på WT center i Köpenhamn. På kvällen var många mästare i olika stilar samlade runt det legendariska runda bordet. Jag själv är ingen mästare men jag hade lurat till mig en stol och en öl. Stämningen var på topp, alla var glada, och det arrangerades seminarium för fulla muggar. Alla var engagerade i detta utom en äldre herre som i lugn och ro satt och sippade på sin öl. Mitt i detta ganska hysteriska kaos av olika viljor var där en man som bara satt och njöt av att vara på semester i Danmark. Givetvis nyfiken som man är var jag tvungen att fråga vem det var. Jag fick en presentation av Sifu Lars. Han förklarade att mannen var Brian Jones från England och att han var den förste europé som lärt sig escrima. Han hade även precis fått hedersutnämningen grandmaster av mästarna i Martial Art Alliance. Eftersom ingen annan frågat eller de kanske redan visste så frågade jag honom vad han tränade. Sifu Lars bröt in och berättade. Det var här jag fick reda på att han även tränade Tai Chi.

Det första som slog mig när jag satt där med alla mästarna var, varför är det ingen som arrangerar ett seminarium med honom? Om det är han som är grandmaster varför tränar vi då inte för honom? Det måste väl rent logiskt vara så att det är han som kan mest. Det blev inte mer dryftat om detta.

Tanken fanns fortfarande kvar i min hjärna och malde. Jag frågade Sifu Lars vid ett senare tillfälle om det inte gick att arrangera ett Tai Chi seminarium med honom. Sifu Lars tyckte detta var en rolig idé och han kontaktade Grandmaster Brian. Detta blev av några månader senare på WT center då det igen arrangerades escrima träning i Danmark. Det var inte många som kom men jag var där. Inne i träningshallen, innan seminariet började, frågade grandmaster Brian mig och jag kunde chi-sao. Givetvis sa jag ja, när jag stod där i min tekniker dräkt. Vi började rulla och han frågade mig om jag visste vad framåttryck var. Det var nästan som en skymf. Klart jag visste och mitt tryck var bra riktat mot honom. Så log han och jag flög i väg. Vad hade hänt? Vi började rulla igen. Samma sak. Jag flög iväg igen. Vad var det han gjorde? Samma sak upprepade sig sju gånger och jag visste fortfarande inte vad det var han gjorde. Vad var det jag missade? Givetvis var det inte min chi-sao som var dålig då jag gjort detta i stort sett varje dag i tio år. Jag hade även bett sisok Bengt och sije Ellen att kika extra noga vad det var han gjorde. De hade ingen aning. Nästa fråga som dök upp i mitt huvud och som sedan malde hela seminariet var: Hur kom det sig att denna gubbe kunde poon-sao om han var Tai Chi mästare? Efter seminariet gick jag direkt ut till Dai Sifu och frågade vad det var som hade hänt och vilken teknik han hade gjort. Dai Sifu hade ingen aning. Det kan här tyckas märkligt att jag inte frågade grandmaster Brian. Det var bara det att jag inte förstod ett gram av vad han sa även då det var engelska. Jag fick senare reda på att det var kockney.

Själv var jag eld och lågor och det var jag ganska ensam om. Ingen i Danmark verkade vara så intresserad av vad han kunde så jag bjöd honom till Sverige. Han blev överraskad av att jag ville att han skulle komma över och undervisa. Han frågade då om det inte var bättre om någon annan av de yngre mästarna var bättre lämpade. Jag blev lite fundersam. De kunde väl ingenting om Tai Chi. Det var så att han först trodde att det var escrima jag ville lära mig. Han blev glatt överraskad när han tillsist förstod att det var Tai Chi jag ville lära mig. Vem bryr sig om escrima när man bara någon timme tidigare blivit skickad som en vante över salen av en liten gubbe. Det blev arrangerat så att han skulle ringa mig när han pratat med sin fru. När han nu varit här för tredje gången känns detta som historia. En av deltagarna tyckte att det här med vår Tai Chi träning verkade vara precis som en enda stor familj. Han vet inte hur rätt han har.

Det var ett tag sedan grandmaster Brian och Guru Ricky Crofts var här och därför var det extra roligt när de nu skulle dyka upp igen. Äntligen skulle man få lite fler tekniker på den gigantiska formen - endless river. Innan vi började med nya tekniker gällde det ändå att samla upp de gamla. Många bor inte i Malmö och kan därför inte träna regelbundet på sin Tai Chi. Guru Ricky samlade upp alla bra och det som slår en alltid är hur mycket detaljer som gömmer sig i formen som man glömt eller missat. Även hur mycket man än står och gör formen och tränar puch hands så behöver man sina lärare. En läkarutbildning tar sju år och i tai chi tar det tjugofem. Största delen av dessa två dagar gick åt till push hands. Det är här som förståelsen och känslan för Tai Chi skapas.

Grandmaster Brian hade denna gång en överraskning för oss som hållit på ett tag med hans Tai Chi. Mitt som det var bad han oss en efter en att gå upp inför klassen och köra första sektionen av formen (de första 24 rörelserna), samt nämna namnen eller åtminstone förklara dem så att klassen kunde hänga med. Detta var lite nervöst för många. Detta blev härmed första graderingen i Sverige. Svårast var nog inte själva utförandet av rörelserna utan själva namnen. Det är inte helt lätt att samtidigt koncentrera sig på kroppen samtidigt som man ska ha koll på alla de andra också. Vissa klarade det bra andra klarade det mindre bra. Så är den hårda kung fu skolan. På så sätt är grandmaster Brians träning väldigt tuff. Han säger som det är och ringlar inte in det fint i presentförpackning. Är man dålig så är man, har man inte tränat tillräckligt så har man inte. Så är verkligheten och det finns inga genvägar. Det kanske skrämmer en del men för de som är verkligen seriösa och verkligen vill bli duktiga så är det en befrielse. Även om han säger att man inte är duktig på en viss grej betyder det inte att man inte kan bli bra. Man måste bara träna mer. Ett par kända ord från grandmaster Brian är: Om ni är genuint intresserade av Tai Chi men inte tränar det hårt så blir ni inte bra, och ni slösar både min och er egen tid. Det är dessa ord som klingar i mitt huvud varje kväll innan jag går och lägger mig. Det är dessa ord Guru Ricky fått höra varje vecka i 14 år. Det märks när man ser han utföra de långa formerna utan den minsta tvekan. Det är bra imponerande och ger inspiration till alla oss andra.

Samtidigt som Tai Chi formen sakta men säkert växer sig längre och längre blir ens förståelse för arten också större och större. Bredvid detta växer det även något annat fram och det är vänskap och lojalitet. Jag måste säga att jag har haft tur som träffat dessa båda herrar och känner mig väldigt priviligerad när jag ser hur andra Tai Chi tränande har det. Dessa två herrar har behållit sin intergritet och känsla för Tai Chi även då vi lever i ett överkapitalistiskt samhälle. Det är denna jag ska försöka förmedla vidare på mina egna träningspass. För många gånger har jag blivit hindrad i min träning för att det kostat hutlösa summor. Om man nu inte kan göra som inom alla andra branscher, dvs att visa sin tacksamhet genom att betala, då måste man komma på något annat sätt. Plötsligt så är man tillbaks i ett förhållningssätt och ett tänk som fanns innan allting blev pengastyrt. Här handlar det om att kunna visa sig värdig den kunskap man fått. Här handlar det om att vara ärlig med det man kan och vem man fått det ifrån. Jag respekterar och vördar min lärare varje gång jag berättar vem som lärt mig Tai Chi. Jag tränar hårt så att jag inte slösar hans tid och undervisar efter bästa förmåga. Det är allt jag kan göra för jag kommer inte långt med en tjock plånbok.

Som med alla andra äldre kampsportsherrar så går där olika berättelser om bedrifter de utfört. Dessa brukar vara förskjutna till deras vilda ungdom och sedan inget mer. Så är det inte med grandmaster Brian. Här fortsätter de.

Insident i pensionärskön

Som alla andra engelska pensionärer behöver även grandmaster Brian gå ner till arbetsförmedlingen och hämta ut sina pensionspengar. Den långa kön rörde på sig långsamt och inte mycket hände. Så plötsligt stövlar där in en ung påverkad tjej och tränger sig före i kön. Då hon var ganska drogad visste hon nog inte riktigt vad hon gjorde. I vilket fall som helst så svor hon högt och beklagade sig över kön. En kö som hon inte stod i utan försökte ta sig förbi. Irritationen växte bland de äldre som stått länge och väntat på sina trötta ben. Ingen vågade dock säga något. Grandmaster Brian som också är engelsman ber tillsist tjejen att lugna ner sig och ställa sig sist i kön. Hon hetsar då upp sig och slänger ur sig en massa svordomar om gamla senila gubbar som inte ska blanda sig. Grandmaster Brian säger då till henne att hon inte alls behöver hetsa upp sig då han bett henne vänligt att ställa sig sist i kön.

Då plötsligt stövlar även hennes pojkvän in, även han under stark påverkan av droger. Tjejen beklagar sig då för honom och även pojkvännen blandar sig i leken. Brian ber även honom vänligt att ställa sig längst bak i kön. Han får då svaret att han ska skita i vad de gör och om han inte gör det så ska han få stryk. En vanlig äldre herre skulle nog blivit lite återhållsam och tyst återgått till kön. Nu råkar det vara grandmaster Brian och han är inte lika timid. När killen vänder sig om för att trycka sig fram i kön tar Brian fram paraplyet och drar det runt killens smalben. Som sagt, Brian kan det här med käppar. Killen stupar som en fura. Av en "slump" så råkar det krokliknande handtaget på något sätt fastna runt killens strupe och bara för att Brian är en "skröplig" pensionär så måste han givetvis stödja benet mot halsen för att inte trilla. Killen som vid det här laget har ganska kraftig näradöden panik sprattlar friskt. Grandmaster Brian står lugnt och frågar de andra pensionärerna om han kan få en hjälpande hand då han tycks ha fastnat lite. Han böjer sig ner och viskar några ord i örat på killen som ingen annan hör. Killen reser sig upp och ger sig snabbt iväg, med tjejen efter. Pensionärerna nickar de alla belåtet åt Brian. Är det något som engelsmän hatar mest av allt så är det när någon försöker tränga sig i kön.

Text: Sifu Henrik Nilsson