Kung Fu och Hollywood går inte ihop

Kung-Fu har spelats in på film under många år, men nu på senare tid anar jag en oönskad utveckling. Specialeffekterna tar över och den tidigare rena och obefläckade Kung-Fun dras nu i smutsen. Detta är självfallet inte generellt, fortfarande skapas härliga och underhållande kampsportsfilmer. Det som skrämmer mig är att tänka på hur industrin kommer att se ut om tio år.

Kung-Fu är en urgammal kampsort, roten till alla kampsporter som existerar idag. Och dess historia går tillbaka långt, mer än 2000 år faktiskt. Att utöva Kung-Fu, i ett asiatiskt land som Kina i alla fall, anses vara en ära och ett sätt att leva. Men vägen till den själsliga fulländning som Kung-Fu kräver är lång och mödosam, och jag överdriver inte när jag säger att man måste ha en enorm självdisciplin för att utöva kampsorten. Att civilisationen Kina är den äldsta i världen kanske delvis beror på Kung-Fun och dess kulturarv som genomsyrar Kinas hela historia.

Det som jag beskrivit ovanför låter väl maffigt och vackert, ett tema som passar mycket väl in i filmens värld. Ja, Kung-Fu har skildrats i film ända sedan filmkameran uppfanns, men det är nu på senare tid, i 30 år ungefär, som vi i västerländerna får ta del av den fantastiska kulturen. Innan dess har Kung-Fu bara använts som ledande tema i Hongkong produktioner, och det var få av dem som någonsin nådde den västerländska publiken.

Kung-Fu på film förknippas ofta med Bruce Lee och hans strävan att sprida Kung-Fu över hela världen, att göra den tillgänglig för alla oavsett kön, ras och ursprung. För under en lång tid fick bara Kung-Fu läras ut av kineser till kineser. Bruce Lee rev den barriären och påbörjade då den process som i slutändan skulle sprida Kung-Fun till jordens alla hörn.

Men vägen dit var lång för Bruce Lee. När han reste till USA i sin ungdom med höga ambitioner och en önskan om att sprida Kung-Fu möttes han av misstro. Som många andra män i historien med nya idéer togs han inte på allvar, men detta rubbade inte Bruce Lees målsättning. Han började på universitet, startade en Kung-Fu skola, och fann till slut sitt kall i filmindustrin. Under sitt liv har han skapat mästerverk som "The Big Boss", "Fist of Fury", och "Enter The Dragon". Dessa verk och några till utformade en mall, den mall som fortfarande används när någon vill skapa en sjyst kampsportsrulle.

Många män, och kvinnor också för den delen, har valt att vandra i Bruce Lees fotspår, men få lyckas leva upp till vad han åstadkommit. Två som lyckats är Jackie Chan och Jet Li, främst tack vare deras mål att skapa någonting nytt och fräscht. Jackie Chan använder humor i sina filmer för att skilja dem från mängden, och Jet Li är helt enkelt hur bra som helst.

Dacascos, Bruce Lees son Brandon Lee, och hundratals andra begåvade människor som slåss som gudar. Anledningen till att dom inte når upp till Jackie Chan/Jet Li nivå är att dom saknar en unik egenskap: att helt enkelt skapa någonting nytt och fräscht, men samtidigt tilltalande för många människor.

Jaja, nog nu om Kung-Funs historia och dess frontfigurer, låt mig nu komma till kärnan av det hela. Kung-Fu på film har oftast hållit hög klass, i alla fall om Bruce Lee, Jackie Chan och Jet Li varit med. Men nu på senare tid har jag lagt märke till en förändring inom industrin. Datateknologin bryter ny mark för var dag som går, gårdagens specialeffekter är redan föråldrade, och i var och varannan film ser vi nu något helt otroligt; något som bara är möjligt med datorns hjälp.

Detta kan i och för sig vara en bra sak. Ta "Sagan Om Ringen"-trilogin som exempel. Alla tre filmerna är jättebra, specialeffekterna höjer sevärdheten bra mycket. Jag menar, jag skulle inte vilja se en fantasy-krigsfilm med Spartacuseffekter, där varje statist måste finnas i verkligheten. Om en sådan film producerades idag skulle "wow"-känslan försvinna totalt, och ingen skulle vilja se den.

Men - det finns alltid ett men - i martial arts-filmer är specialeffekter oftast väldigt opassande när de används i överflöd. Ta Jet Li som exempel. Jag avgudar hans tidigare filmer som "The Defender", "The Enforcer", "Fist Of Legend", och en hel drös till. Men nu på senare tid har han låtit specialeffekterna ta mer plats än Kung-Fun, vilket är förödande för filmens kvalitet.
Jag menar, om jag vill se en kille plocka upp två stycken motorcyklar och svinga dem som basebollträn, som Jet Li gör i "The One", så hyr jag en vanlig actionfilm med Bruce Willis eller någon annan amerikansk superstjärna.

För att ge Kung-Fun den grace den förtjänar måste man spela in en sådan film rent, med endast simpla specialeffekter som framåtspolning och bakåtspolning (om ens det). Lägg till ett lysande agerande och rörande handling, som många kampsportsfilmer innehåller, så får man en toppenfilm. Bryter man mot dessa enkla direktiv borde kategoristämpeln vara "action" och inte "martial arts".

Krönika av Joel Persson Kangas