Det återstår kanske fortfarande mycket att förklara i moderna termer inom kinesisk medicin, men det är ändå klart att den alltid har stått på en hög nivå för sin tid. Visserligen var de första kinesiska läkarna påverkade av taoismen djupare rötter och av de tidigare schamanerna, de nordasiatiska stammarnas andebesatta helbrägdagörare och medicinmän. Men under den konfucianska tiden (500-talet fKr) fanns det redan en klar skiljelinje mellan läkarna och de kringvandrande utövarna av läkekonsten. På medeltiden hade lärda män övergått till läkarkåren, och yrkets status hade höjts.

Vi har turen att veta en del om den mycket tidiga kinesiska medicinen. På 500-talet fKr gjordes nämligen anteckningar om ett samtal mellan en prins av huset Jin och hans läkare. Av detta framgår att läkaren indelar sjukdomarna i sex klasser, var och en vållad av ett övermått av det ena eller det andra slaget av fundamentala och nästan meteorologiska beskaffade ”utdunstande” eller qi. Ett övermått av regn vållade således en sjukdom, för mycket skymning en annan osv.

Detta visar att den kinesiska medicinen växte fram oberoende av den lära om de fem elementen som började slå igenom i alla grenar av kinesisk naturvetenskap och teknologi. Senare sammanfördes de fyra första sjukdomsorsakerna under klassifikationen ”feber”, medan en förutsatt psykisk sjukdom och den sjätte omfattade hjärtsjukdomar.

Redan på 400-talet och 300-talet fKr hade en läkare fyra viktiga karakteristiska sätt att diagnostisera en sjukdom. De gick ut på att notera patientens fysiska allmäntillstånd inklusive tungans färg och renhet, att lyssna på hjärta och andning och notera hur andedräkten luktade, att beakta patientens medicinska bakgrundshistoria och att göra en allmän undersökning med hjälp av palpering och pulstagning.

Det förvånar inte att detta har betecknats som en korrekt och värdefull föregångare till modern klinisk praxis. Redan på Konfucius tid praktiserades vidare akupunktur liksom allmän värmebehandlingen (moxa). Läkarna hade också tillgång till medel mot hudirritationer, medicinskt preparerade plåster, drogdekokter i vatten och alkohol samt massage och gymnastik – allt detta före den berömde grekiske läkaren Hippokrates tid.

Nei Jing (handbok över inre medicin) var kinesernas motsvarighet till det grekiska samlingsverk som tillskrivets Hippokrates. Den hade fått sin nuvarande utformning under århundradet fKr. I samtalsform systematiserar den läkarnas kliniska erfarenhet och deras fysiologiska och patologiska idéer under de närmast föregående fem eller sex seklen. Den visar också en vidareutveckling av det ursprungliga ”meteorologiska” systemet med sex klasser till en mer raffinerad serie om sex kategorier.

Som man kunde vänta i ett samhälle där en byråkratisk feodalism tog form ansågs det ännu viktigare att förebygga sjukdom än att bota redan inträffade sjukdomsfall. Trots marginella företeelser som amuletter och anropande av gudomar – särskilt i fattigare befolkningsskikt – samt andebesvärjelse var den kinesiska läkekonsten allt igenom förnuftsinriktad. Med sin väl utbyggda statstjänst, dit den välutbildade överklassen endast fick tillträde om de bestod behörighetsproven, dröjde det inte länge innan sådana prov infördes i de vetenskaper som ansågs nödvändiga för staten, däribland medicinen.

Förutom medicinska kunskaper ansågs allmänbildning nödvändig, och på 400-talet hade kejserliga professurer och docenturer i medicin införts. På 600-talet, under Tang dynastin, hade en kejserlig medicinsk högskola inrättats. Detta sätt att skapa behörighet spriddes till arabvärlden på 900-talet och till västländerna ett århundrade senare.

Iden om särskilda sjukhus uppstod i Kina för första gången under han dynastin, innan buddhismen införts, men därefter ledde religiösa motiv till att en rad institutioner för vården av sjuka skapades, inte bara av buddhisterna utan också av taoisterna. Sedan konfucianismen åter blivit starkar mot slutet av Tang dynastin och särskilt under de följande Song-dynastierna (900- till 1200-talet), övertog emellertid staten fler och fler av de tidigaste religiösa stiftelserna, och detta skedde överallt i landet.

En annan medicinsk aspekt på den kinesiska förvaltningen var att den införde karantänsbestämmelser. Under en mycket svår epidemi på 300-talet eKr tillämpades således Jin-kejsaren vad som redan på den tiden kallades ”de gamla reglerna”, enligt vilka ämbetsmän med tre eller fler sjukdomsfall i familjen förbjöds närvara vid hovet de närmaste hundra dagarna. Också spetälskesjuka isolerades. Vi är inte på det klara med när man började med denna isolering, men vi vet i alla fall att spetälskekolonier hade inrättats för både kvinnor och män senast på 500-talet fKr.

Redan tidigare har nämnts att kineserna använde mineral- och örtmediciner. En av den kinesiska alkemins märkligaste sidor var faktiskt att den bidrog till framställningen av mediciner. En av fördelarna med byråkratin var att den uppmuntrade till systematisering och sammanställning av fakta om droger och stödde utgivningen av de farmaceutiska naturalhistorierna. Det fanns också böcker med standardrecept. År 723 eKr sammanställde till och med kejsar Xuan Zong själv och hans medhjälpare verket Guang Ji Fang (Allmän formulärbok för recept) och sände ut det till alla medicinska skolor. Några av recepten därifrån skrevs faktiskt vid samma tid upp på anslagstavlor vid korsvägar, så att vanligt folk kunde ha nytta av dem. Vidare fanns föreskrifter om antalet praktiserande läkare i varje provinsstat, varvid antalet gjordes beroende av hur många familjer som bodde i staden.

Byråkratin tycks också ha drivit systematiseringen ännu längre då den på 600-talet eKr styrde om utgivningen av Qiao Shi Zhu Bing Yuan Hou Lin eller ”Herr Qiaos systematiska avhandling om sjukdomar och deras orsaker”. Den innehöll en systematisk klassificering av sjukliga tillstånd men angav inte hur de skulle behandlas.

Den gamla kinesiska medicinen hänger intimt samman med trosuppfattningen bland dem man i vid bemärkelse kan kalla taoister. De ansåg att människan borde leva i samstämmighet med naturen, ägnade sig ingående åt förebyggande hälsovård och hygien, och tillförde den kinesiska medicinen dess mycket påtagliga intresse för psykosomatiska sjukdomar. Iden om att förebygga sjukdom återkommer gång på gång i medicinska källor från Zhou till Tang, och den bärande tanken var att den systematiskt korrekta behandlingsmetoden, insatt i rätt årstid, förebygger sjukdomsfall under följande årstid.

Parallellt med detta fanns förvaltningens system för folklig hygien och skydd mot smittbärare – exempelvis användes rök eller stoft från vinterastern (Pyrethrum seticuspe) mot insekter, det fanns tjänstemän som utrotade skadedjur, folk som hade till uppgift att begrava människo- eller djurkadaver som hittades på de allmänna vägarna osv. av förhållanden som dessa kan vi se att både folkhälsa och sjukvård i hög grad var ett allmänt intresse i antikens och medeltidens Kina.