<< www.Kung-fu.se

Klubbar

S v e r i g e
(kommunvis)

Avesta
Tai Chi

Borås
Sydshaolin 

Boden
Tai Chi

Bollnäs
Hung Gar

Emmaboda
To'a

Falköping
Wing Chun

Gävle
Hung Gar 

Göteborg
Shaolin
Wing Chun

Halmstad
Tai Chi

Helsingborg
Wing Chun

Hässleholm
Sydshaolin 

Karlskoga
Sydshaolin 

Kristianstad
Sydshaolin
Wing Chun

Kävlinge
Wing Chun

Ljungby
Sydshaolin

Linköping
Tai Chi

Lund
Sydshaolin 
Wing Chun
Brazilian Jiu Jitsu

Malmö
Sydshaolin 
Wing Chun
Tai Chi
Jeet Kune Do
Parkour
Brazilian Jiu Jitsu
Wushu

Markaryd
Sydshaolin 

Nyköping
Wushu

Nynäshamn
Jeet Kune Do

Olofström
Sydshaolin

Osby
Sydshaolin 

Ronneby
Wing Chun

Stockholms-
regionen
Choy Gar
Choy Li Fut
Hung Gar 
Baguazhang
Jeet Kune Do
Shaolin
Wushu
Tai Chi
Ma
Wing Chun

Skövde
Tai Chi

Sundsvall
Chang Chuan
Hung Gar 
Wushu

Söderhamn
Hung Gar

Söderköping
Chuan Fa

Tingsryd
Sydshaolin

Umeå
Hung Gar  
Tai Chi
Wushu

Uppsala
Choy Li Fut
Hung Gar 
Wing Chun

Vetlanda
Sydshaolin 

Växjö
Sydshaolin 
Wing Chun

Älmhult
Sydshaolin

Ängelholm
Sydshaolin 

Örebro
Hung Gar 

Östersund
Hung Gar 

Östra Göinge
Sydshaolin


D a n m a r k

Köpenhamn
Wing Chun

Jackie Chan är en av de skådespelare som har bidragit till att kung fu har blivit känt över hela världen. Kung Fu-Guiden innehåller information om stilar och om skolor. Kung Fu, vad är det? Om det översätts blir det ungefär resultat genom strävan. Begreppet Kung Fu används emellertid av många i betydelsen traditionell kinesisk kampkonst, så gör även Kung Fu-guiden® pga de mästare, som Kung-Fu.se har varit i kontakt med under åren, och som använder begreppet som ett samlingsnamn för traditionell kinesisk kampkonst. © kung-fu.se Text: Örjan Lindén (där inte annat anges) Är det någon stil du saknar i Kung Fu-guiden®? Maila oss!   Kill Bill cartoon by www.carolemaurel.com Stilar Kung Fu - Baguazhang / Pa Kua Chang - Chang Chuan - Choy Gar - Choy Li Fut - Chuan Fa - Eagle Claw - Hsing-I / Xing Yi - Hung Gar - Jeet Kune Do - Ma - Monkey Style - Northern Praying Mantis - Shaolin - Southern Praying Mantis - Sydshaolin - Tai Chi - To'a - Wing Chun - White Crane - White Eyebrow (Bak Mei) - Wushu Övrigt - Brazilian Jiu Jitsu (BJJ) - Guild - Kalari Payat - Kali / Escrima / Arnis - Parkour

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Choy Gar

Om Choy Gar Kung Fu text och bild insänt av av: sifu Adolfo Alstersund, Choy Gar Kung Fu i Stockholm


Bilden: Dean och Uffe demonstrerar svärdstekniker på Choy Gar Kung Fu
i Stockholm.
Bilden publicerad med tillstånd av www.choygar.com

Choy Gar Kung Fu, or Choy Family Kung Fu, is one of the five family systems famous in Southern China. It was created by Choy Gau Yi and was further developed by his students. It was towards the end of the Ming Dynasty, around 1700-1800, that Choy Gar Kung Fu became the system that it is today.

Choy Gar Kung Fu practices on low stance and swift footwork, like that of a rat. The body and arms are meant to resemble the quick attacking movements of the snake. Choy Gar Kung Fu practitioners develop their inner strength with continuous practice using low stances. This is the basic foundation for creating effective movements, abilities, and actions of the body.

Practitioners of Choy Gar Kung Fu respect the traditions and morals their art. To them training in Choy Gar is more or less an education towards a better character and morals in their daily life.

Vi finns i Stockholm sedan 25 års tillbaka . Se www.choygar.com
mvh Adolfo Alstersund, sifu@choygar.com, Choy Gar Kung Fu i Stockholm

Bilden: Sifu Adolfo Alstersund (till vänster i bild).
Bilden publicerad med tillstånd av www.choygar.com

<< Tillbaka till innehållsförteckningen





<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Choy-Li-Fut

Choy-Li-Fut skapades 1836 av kampkonstutövaren Chan Heung, som hade lärt sig kung fu av shaolinmunkar. En av dessa munkar var den berömde nordshaolinmunken Choy Fook. Chan Heung ägnade 20 år till att studera kung fu, varpå han återvände till sin hemby och utvecklade sin egen stil. Stilen döptes till Choy-Li-Fut för att hedra Chan Heungs lärare. Just ordet ”Fut” i namnet, betyder ”Buddha” och detta är en hyllning till shaolin och buddismen.Under perioden som stilen utvecklades styrdes Kina av Manchuriets Ching-dynasti. Bland folk i Kina som såg sig förtryckta av Ching-dynastin, så uppstod rebellrörelser. Chan Heung kunde inte låta sig stå utanför konflikten, utan började utbilda rebeller för strid mot Ching-dynastins militär. Stilen som han lärde ut var Choy-Li-Fut. Förutom hand och fottekniker, ingår vapen. Många tävlingsfighters i Asien har sin grund i Choi-Li-Fut. Med långa avslappande armrörelser och nordligt karaktäristiskt fotarbete kombinerat med de sydliga typiska låga ställningarna och stor kraft i attackerna, kan Choy-Li-Fut sägas vara en blandning av nordlig och sydlig kung fu. Mycket riktigt så kom en av Chan Heungs lärare från det nordliga shaolintemplet medan stilen utvecklades i södra Kina, där andra stilar kan tänkas ha påverkat Chan Heung. Alltså, en blandning mellan nordligt och sydligt.Man brukar ibland likna Choi-Li-Fut med det gamla kinesiska vapnet ”the rope dart”. Höften slänger iväg handen, liksom handen slänger iväg pilen. Mycket av kraften i Choi-Li-Fut hämtas från höfterna.

Idag är Choi-Li-Fut en av de populäraste kung fu-stilarna i Asien. © kung-fu.se

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Sydshaolin / T.I.A. Scandinavia

(Tran-Loi-Minh Qi-Gong Kung-Fu International Association)

Lam Siu Lam Ehm Yeng Kuen - Fem formers strid
Publicerat med tillstånd av www.sydshaolin.com


Fallteknikträning på sommarläger, 2004

Stilen som vi utövar heter Lam Siu Lam ehm yeng kuen eller på svenska fem formers strid och är ett officiellt system i Kina. Företrädare för stilen i världen är vår stormästare Loi-Minh som verkar i Paris. I Sverige är det den svenska familjen med Sifu Tji Sinh som ledare som är företräder stilen. Många av våra tekniker speglar sig på djuren. Stilen innehåller 12 olika djur var av fem är våra huvuddjur (du kan läsa mer om djuren längre ner på denna sida). Stilen härstammar från södra Kina och som alla sydstilar innehåller den kraftfulla ställningar och mycket handtekniker till skillnad från nordstilarna som innehåller mer bentekniker. Dessutom väver vi in en hel del tävlingsträning och modernt självförsvar. Dock ligger huvud delen av vår träning på den traditionella kung-fu träningen. Idag återfinns skolor i Frankrike, med centret i Paris, Italien, Portugal, och Sverige. Tran Loi Minh är stormästare och bor i Paris. Han reser mycket i världen i syfte att företräda arten och berätta om denna sällsynta art som är en av de sista kompletta stridssystem idag.


Sanshou under tävling, 2004

Loi-Minhs farfars farfars far var munk i ett tempel. Han fick ensam det stora ansvaret av abboten att föra systemet vidare. Systemet hålls länge inom familjen och endast ett fåtal har fått ta del av dessa oerhört effektiva tekniker. Loi-Minh är den förste som har börjat att lära ut familjens system. Efter hand som eleven når den rätta mognad gör han/hon det största som kan hända under sin tid som utövare av traditionell stridskonst – inträde i Jap Sap Dai Tje. Som medlem i denna har man rätt att sprida systemet, dessutom skall denne vara väktare för den tradition och teknik som systemet är uppbyggt av. Detta ställer stora krav på mod och omdöme. I den svenska delen av Jap Sap Dai Tje finns till dags datum sexton personer invalda. Ytterligare ett par är provinvalda och står på kö nästa gång Jap Sap Dai Tje utökas.


Sifu Tji-Hong med tigergaffel, 2004


Djuren

Stilen Lam Siu Lam Ehm Yeng Kuen - Fem formers strid har fem huvuddjur. Dessa är drake, tiger, panter, orm och trana.

Drake

Draken ”rider på vinden” och ”seizes the breath and divides the muscle”. Draken lär ha varit en av de främsta stilarna i Shaolin templet. Drakens former är energirika, långa och glödande. Teknikerna går ut på att blockera, distrahera och slutligen ge kraftfulla, smärtfyllda slag. Slag i drakformer är kloliknande. Det är som med rök: du kanske kan kanske se den och lukta den, men du kan inte fånga den och den kan i värsta fall förgöra dig. Drakens svans representeras av sparkar. Snurrande kroksparkar och långa trevande frontsparkar. Draken flyter mellan högt och lågt, med säkert fotarbete och flexibla sparkar.

Tiger

Tigern är snabb och mer rak än de övriga, den vrider sig inte lika mycket som de andra. En vit tiger är farlig, dödar men är ändå hjälte. Den har en grym blick. En tiger har en förödande kraft, den är orubblig och orädd. Tigerns klor slår till brutalt, bryter ben och sliter sönder muskler. Tigern är offensiv och aggressiv. Stilmässigt är tigern den minst gracefulla. Tigerns försvar är block och slag i ett. Sparkarna är kraftfulla, exempelvis frontspark eller rundspark. En tigerteknik är mycket fysiskt krävande.

Panter/Leopard

Pantern är stark, smidig och orädd. Pantern slåss med fast, solid och spänd kropp. Panterns tekniker är snarlik tigern, men med mycket inslag av trana. Dessa tekniker kombinerar hastighet och kraft med förgörande armbågstekniker och leopardens labb. Pantern innehar en förvånande styrka för dess storlek och kopplat till dess förblindande snabbhet och obarmhärtiga attacker. Detta gör pantern till en svårslagen motståndare. Dessa tekniker innehåller sparkar som ibland är höga och alltid kraftfulla.

Orm

Ormens kraft kommer från mjuk smidighet, uthållighet och rytmiska rörelser. Ormen använder sina flytande, flexibla slagställningar för att snabbt undvika attacker, innan den ger tillbaka med oerhört noggranna slag. Ormens rörelser är mystiska, förvirrande, slag tycks komma från ingenstans. Sparkarna är snabba och snärtande. Ormens vapen är bl.a. stav och piska. Handen under övre armen i ormposition skyddar nervpunkt och kan parera nedåt. Ormen är mycket spirituell och arbetar med att utveckla Chi.

Trana

Tranan har grace, skönhet och bedräglig styrka. Det är som talesätten: ”Vatten sliter ned stenen”, ”En hand ljuger, den andra säger sanningen”. Tranans tekniker är mindre offensiv än de andra stilarna. Teknikerna innefattar både höga slagställningar och låga svepningar. Ofta attackeras ömma punkter såsom nervpunkter, leder och ögon. Tranan blockerar med näbben, och slår då direkt mot underarmen. Vapen är svärd och sköld, skölden stänger och svärdet sticker. Det finns även inom tranans stil, sköldar som har knivspetsar runt skölden.

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Hung GarHung Gar har sina rötter i södra Kinas shaolintempel, närmare bestämt i Fukien. Grundaren, Hung Hei Gune, lärde sig kung fu, från shaolinmunken Gee Shimn Sien See, som var expert i fu jao även kallat ”the tiger fist system”. Hung Gar är en mycket populär kung fu-stil. En av de kändaste utövarna är kung fu-utövaren Wong Fei Hung. Hung Gar passar alla kroppstyper och åldrar. Det är ett saktmodigare system än de flesta andra, vilket delvis beror på att benställningarna är mycket bredare och lägre. Träningen i Hung Gar består bl a annat av former och i dessa införlivade andningsövningar. Vid betraktande av Hung Gar-utövaren, tycks denna inte röra på sig särskilt mycket. Men när kontakt med motståndaren inträffar, sker ett ansenligt handarbete mot motståndaren. Handarbetet får mycket av sin kraft från höfterna. Med både andningsteknik och muskelkraft, kan Hung Gar betecknas som en blandning av intern och extern kung fu.Formerna i Hung Gar baseras på bl a följande; de fem djuren – tiger, trana, drake, leopard, och orm – samt de fem elementen – metall, trä, eld, vatten och jord. Hung Gar är en rak och ärlig stil, med en stark filosofisk bas, som lär ut självkontroll och moral. Filosofiska texter på kinesiska kan ofta finnas i träningslokalerna på Hung Gar-skolorna. Moralen och filosofin kan vara en av orsakerna till populariteten. Utövaren Wong Fei Hung, var en stark anhängare av denna moral.

I USA har Hung Gar blivit en mycket populär stil. Där finns många duktiga lärare bl a utvandrare och deras elever från Kina. © kung-fu.se

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Southern Praying Mantis

Vid första anblicken av namnet, kan man tro att det handlar om en stil baserad på bönsyrsan. Men skenet bedrar. Det ligger en äventyrlig historia bakom namnet. Southern Praying Mantis har sina rötter i den kejserliga Ming-dynastin och lärdes bara ut till medlemmar av den kejserliga familjen. Vid den här tiden, för Ming-dynastin, kallades stilen inte Southern Praying Mantis, utan för Jew Gar, som betyder ungefär ”kejsarfamiljens kung fu”. När Manchuriet attackerade, flydde Ming-dynasti-familjen till det norra shaolintemplet. Men Manchuriets styrkor förföljde dem och norra shaolintemplet misstänktes ha samröre med anti-Ching-rebeller. Därför brändes templet ned. Den kejserliga familjen flydde då till det södra shaolintemplet. Eftersom den kejserliga familjen var rädd för upptäckt genom angivare, så ändrade man namn från Jew Gar till Southern Praying Mantis. Man hoppades på så sätt lura sina förföljare från Manchuriet, att stilen var densamma som den populära Northern Praying Mantis. I söder kallades utövarna för ”hakka”, som betyder ”gäster från norr”. Rädda för att bli avslöjade lärdes stilen ut enbart till hakka dvs. medlemmar och anförvanter till den kejserliga familjen. Till skillnad från den ”vanliga” Praying Mantis, så har Southern Praying Mantis ingen likhet alls med bönsyrsan. Namnet är alltså konstruerat en gång i tiden för att lura sina fiender. Southern Praying Mantis är en snabb, direkt och effektiv stil. Attacken är extremt intensiv och överöser motståndaren med sparkar och slag, för att skapa obalans och oförmåga till återhämtning hos motståndare och slutar inte förrän motståndaren är oskadliggjord.

Kampen sker på mycket nära håll, med snabba slagserier bestående av korta slag, av samma typ som finns inom Wing Chun och som de som Bruce Lee använde sig av. Vissa kampstilar t.ex. Karate drar tillbaka handen hela vägen till kroppen för att ta ny sats för nästa slag. I Southern Praying Mantis anser man att det tar för mycket tid i anspråk. Sparkar utdelas samtidigt som slagen och är därför svårare att blockera. Sparkarna sker alltid på nivån under motståndarens midja. Utövaren använder inte kraft mot kraft, det tar tid och energi i anspråk. Istället styr man undan – reflekterar – slaget och kontraattackerar med den blockerande armen. Det finns alltså inga egentliga blockeringar i systemet, utan man använder teknikerna för att både reflektera undan motståndarens kraft och kontraattackera.

foto: © Songshan Shaolin


foto: © Songshan Shaolin

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Wing Chun

Till att börja med ska påtalas att stavningen varieras beroende på skola (Wing Tsun, Wing Chun, Ving Tsun, Ving Tchun etc. I denna text används Wing Chun utan anspråk på att välja rätt stavning. Wing Chun ung. ”underbar vår”).


Wing Chun (oavsett stavning) är känt för sina snabba handtekniker.

Detta system antas vara det enda som har grundats av en kvinna och hennes namn var Ng Mui. Hon var buddistnunna och hade lärt sig kung fu i shaolinmiljö. När hon blev till åren kommen insåg hon att hon borde utveckla ett system som passar människor som inte nödvändigtvis är starka och vältränade. Dessutom måste det vara effektivt i strid och gå snabbt att lära sig, eftersom det var oroliga tider i Kina under denna period, då Ching-dynastin regerade landet. Hon hade sin grund i White Crane-stilen och från denna, skalade hon bort allt som hon ansåg vara onödigt och utvecklade sedan något nytt.

Det finns en legend som säger att en flicka vid namn Yim Wing Chun (stavningen kan även här variera beroende på skola) arbetade i en tofuaffär tillsammans med sin far. I staden fanns en man som gjorde anspråk på Wing Chuns hand, men han fick inget gensvar. Flickan och Fadern fruktade att mannen, som var en känd våldsverkare, skulle göra dem illa. Yim Wing Chun träffade då buddistnunnan Ng Mui, som övertalades att lära flickan kung fu. Hon följde med Ng Mui till hennes tillflyktställe, till vilket hon flytt pga. Ching-dynastin. Här pågick träningen intensivt.

När Yim Wing Chun ansågs vara redo begav hon sig tillbaka till byn och blev mycket snart uppsökt av mannen som återigen gjorde anspråk på hennes hand. Yim Wing Chun bjöd upp till kamp och besegrade effektivt mannen, som var tvungen att lämna byn i stor förödmjukelse. Detta är legenden, som har berättas från mun till mun, från mästare till lärjunge, från lärare till elev. Sanningshalten är vetenskapligt svår att avgöra pga. källproblematik. Dock är det en spännande och intressant historia. Många anser det som rimligt att en kvinna har grundat stilen, på grund av dess effektiva system där styrka inte är det avgörande, utan där istället snabbhet och känsel gör Wing Chun-utövaren till en farlig motståndare. Oavsett dess ursprung, stilen fick trots allt sitt namn efter flickan Wing Chun.


Wing Chun är en mycket aggressiv stil, som koncentrerar sig på centerattacker. Aggressiv i den meningen att när motståndaren väl anfaller, går Wing Chun-utövaren mycket aggressivt fram, med en stark framåtgående kraft längs centerlinjen mellan motståndaren och Wing Chun-utövaren.

"Muk Jong", "Wooden Man" eller "Wooden dummy", den kallas vid flera namn och används främst inom wing-chun-stilarna.

Träning med muk jong/wooden dummy.

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

White Crane

Att iaktta en White Crane-utövare är som att iaktta en trana som slåss mot ett rovdjur. Den defensiva tranan är elegant, den har långa utsträckta vingar och rör sig i cirklar med ett aktivt fotarbete för att förvirra motståndaren, som till slut anfaller och får hårda slag av vingar och näbb.White Crane kom från början från Kinas östra delar och hamnade sedermera i södra Kina. Det är därför det finns White Crane-stilar som heter ”Tibetan White Crane” och ”Llama White Crane”.White Crane brukar betecknas som en defensiv stil, där utövaren aldrig själv initierar en attack, utan istället väntar på att motståndaren ska anfalla. Man använder inte hård kraft mot hård kraft, utan istället använder man motståndarens kraft mot denna själv. White Crane är en lång-arms-stil, som ter sig tämligen elegant där armarna är utsträckta till sin fulla längd. Poserna påminner starkt om en tranas, en arg sådan. Armar och händer formas till vingar och näbbar, som skoningslöst attackerar motståndaren, för att snabbt göra slut på kampen. När båda armarna är utsträckta och ett ben uppdraget, används den ena armen till att hålla balansen, medan den andra används till att slå. Vilken arm som är vilken kan inte motståndaren veta och utövaren kan snabbt skifta funktionerna. Det är därför man om tranans stil säger ”Den ena handen ljuger, den andra säger sanningen.”. Medan t.ex. Wing Chun-utövaren befrämjar kontakt med motståndaren, så gör White Crane-utövaren tvärtom. Kraften hämtas genom avstånd till motståndare och utsträckta armar – ungefär som ett hammarslag, där kraften i längst ut i hammarhuvudet blir enorm. White Crane-utövaren vill inte släppa sin motståndare tätt inpå, utan håller denna på avstånd och slår till så fort motståndarattacken kommer och innan försvaret hinner brytas igenom.Det finns fyra grundslag i White Crane:
- Chuin som är ett snabbt rakt slag.
- Pow som är en kraftig uppercut, som initialt ofta fungerar som blockering.
- Kup som är ett cirkulärt slag.
- Chow som är ett slags roundhouse-back-fist-slag.

Andra kung fu-stilar använder höga sparkar i träningssammanhang, men när det kommer till kamp, så används låga. I White Crane gör man inte denna skillnad, utan här används höga sparkar såväl under träning som i kamp. Dock finns det även låga sparkar t.ex. en mycket kraftig side kick. © kung-fu.se

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

White Eyebrow (Bak Mei)

Historien bakom White Eyebrow är av det äventyrliga slaget. Det fanns en mycket speciell taoistpräst som hade vitt hår och vita ögonbryn. Han kallades på kantonesiska för Bak Mei, som betyder ”white eyebrow” eller ”vita ögonbryn”. Bak Mei var en revolutionär som arbetade mot Ching-dynastin. Han ville liksom många andra rebelliska kung fu-utövare alltså störta Manchuriets regenter. Rebellgruppen, vilken Bak Mei tillhörde, bestämde att man skulle arrangera en infiltratör i det kejserliga palatset. Infiltratören skulle spionera för rebellernas räkning. Bak Mei valdes ut för uppdraget. Tyvärr misslyckades uppdraget och för att undkomma döden blev han en överlöpare och började arbeta som stridsman åt Manchuriets regenter. Han undervisade Ching-folket i kung fu och fick många anhängare i nord-Kina. Rebellerna betraktade Bak Mei som en stor förrädare och han hade genom sitt förräderi vanärat deras kung fu-stil, som utövades av bara några få taoist- och buddistmunkar. De få personerna vägrade lära ut den och låg mycket lågt på grund av att Bak Mei hade dragit vanära över dem. Till slut fick en munk vid namn Jok Fat tillstånd från sin sifu Gong Wei, att lära ut den. Jok Fat hittade en lämplig kandidat, Cheung Lai Chuen, som blev den förste stormästaren.Ett tydligt kännetecken för White Eyebrow är blandningen av mjukt och hårt. Utövaren använder mjukhet i rörelserna gentemot sin motståndare, till öppningen hittas, då attackerar utövaren med full kraft i mjukdelarna eller på vitala punkter hos motståndaren. Det enda knytnävsslaget i White Eyebrow är phoenix eye, som görs med första leden i pekfingret. Därigenom koncentreras en stor mängd energi till ett mycket litet område. Att jämföra ett vanligt knytnävslag med phoenix eye, är som att som att jämföra en slägga med en hacka. Hackan går längre in i det som den träffar. White Eyebrow-utövaren inväntar alltid motståndarens attack, på så sätt kan denna vänta på att antagonistens svaga punkter ska öppna sig. När punkterna blottas attackerar White Eyebrow-utövaren. Vid träff övergår utövaren från mjukhet till hård kraft, som genereras via fotarbete och höfter. © kung-fu.se

Förekommande vapen i White Eyebrow
- Chain-whip
- Trident
- Double-edged sword
- Butterfly knives
- Staff
- Spear

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Baguazhang / Pa Kua Chang / Pa Kwa

Om Baguazhang insänt av: Rikard Elofsson

Baguazhang (Pa Kua Chang) som betyder "Åtta triagrams hand" är en av de tre stora interna kinesiska kampkonststilarna (de andra två är Taijiquan (tai chi) och Xinyiquan (Hsing-I)). Den förste kände utövaren (och förmodligen grundaren) av systemet var Dong Haichuan (1797-1882). Även om systemet är ungt så är filosofin det grundar sig på gammal och grundläggande inom kinesisk kultur, Yi Jing (I Ching) eller Förändringarnas bok, och dess begrepp Wuji, Taiji, Yin-Yang, de fyra riktningarna och de åtta triagrammen. Dong Haichuan var alltid hemlighetsfull om var han lärt sig sin kampkonst och hävdade att han lärt sig den "av taoister i bergen". Mer än så lär vi aldrig få veta. Han arbetade senare i livet vid hovet och det var där han började lära ut Baguazhang.

Dong hade många elever, varav 72 är listade på hans gravsten. Den första eleven utanför hovet var Yin Fu (1843-1909). Han spenderade många år tillsammans med Dong, bl.a. som skatteindrivare i Mongoliet och drev senare en livvaktsfirma som fick uppdraget att skydda änkekejsarinnan under boxarupproret. Yin Fu hade en bakgrund inom Louhan Quan (Shaolin) och det arvet syns fortfarande idag inom Yin-grenen av Baguazhang. Dongs fjärde lärjunge och kanske allra mest kända elev var Cheng Ting Hua (1848-1900). Det mesta av den Bagua man ser idag kommer från honom och hans elever, med karakteristiska "mud walking steps" och influenser från Shuai Shiao (kinesisk brottning) som var den stil han kom från. Han dog under boxarupproret, dock är de exakta omständigheterna kring hans död oklara.

Baguazhang innehåller slag, sparkar, grepptekniker (Chin na) och kast. Träningen innefattar även vapenträning, vilka vapen som tränas växlar mellan stilarna, men två av de mest kända vapnen är Dadao (Stor sabel) och Ziwu Yuanyang Yue (Hjorthornsknivar).

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Chang Chuan

Vid framväxt av kulturer är det vanligt att det uppstår en sammanbindande kultur som växer sig stark och sen sprider sig genom t.ex. folkvandring. Kulturer sprids och förändras i takt med nya tider och förändrade förutsättningar. Detta kan studeras genom t.ex. språkbruk, redskap och vapenanvändning. Chang Chuan kan ha varit en sådan första kultur, ett system varifrån andra kung fu system senare växte fram

Chan Chuan representerar det stora, modiga och ärorika Kina - ett Kina där kombattanterna stred utan fula trick och i andan att bäste man må vinna. Det finns mycket skrivet om varifrån olika stilar härstammar. Men det står väldigt lite om varifrån just kung fu härrör.

Det som man vanligtvis talar om, när man diskuterar rötterna till kung fu, är shaolintemplen och munken Bodhidarma, som kan ha besökt de kinesiska templen och upplevt att han borde få munkarna i bättre form genom gymnastiska övningar. Detta blev då grunden till den kinesiska kampkonsten kung fu, som sedermera influerade japaner och andra asiatiska folk. Problemet med shaolinhistorien och dess förklaring till uppkomst av kung fu, är att shaolin relativt sett är en ganska ny företeelse, medan kineserna har utvecklat och använt raffinerad kampkonst i tusentals år.

Under kejsare Tai Tzu, den förste kejsaren i Sung-dynastin, skapades systemet Chang Chuan, som blev mycket populärt. Den jordbrukande befolkningen i norra Kina blev mycket förtjusta i Chang Chuan, då de under vinterhalvåret behövde något att hålla sig i form med. Det uppstod så många skolor och mästare, som lärde ut "sin" version av Chang Chuan, att stilen snart förändrades och nya system uppstod t.ex. Ming-dynastins nord-Shaolin, som är väldigt snarlik "ren" Chang Chuan. Nord-Shaolin uppstod från Chang Chuan och har, trots sitt namn, inte ett buddistiskt ursprung, läs shaolin. Choy Li Fut och Northern Praying Mantis är exempel på stilar som har integrerat en stor mängd Chang Chuan i sina system och Tai Chi har bl.a. tagit ställningarna från Chang Chuan.

"Chang" betyder lång rörelse och "Chuan" betyder "näve", sålunda är den ungefärliga betydelsen " lång näve " eller " the Long Fist System " . Systemet är i sitt uttryck ett särskilt renhårigt system på grund av att det inte finns några gömda tekniker eller lömska tricks, som i t.ex. närdistansstilen Wing Chun (förekommer alternativa stavningar), som av en del anses vara en gangsterstil a la Hong Kong. Det är viktigt med ärlighet, öppenhet och mod i Chang Chuan. När utövaren inspireras av dessa ledord finner han eller hon säkerhet inför att möta faran i striden, där den bäste utövaren utan fula tricks anses förtjäna segern rättmätigt. I Chan Chuan är rörelserna långa, ställningarna låga och det är helt enkelt ett mycket vackert system. Kanske är det därför som den akrobatiska Wushun och den kinesiska operarörelsen har anammat Chang Chuan.

I Wushu flyger utövarna graciöst genom luften när de utför sparkar och slag. Det är som om att tyngdlagarna helt plötsligt inte fungerar. Detta fantastiska utövande kommer från Chang Chuan, som delvis ligger till grund för det kinesiska talesättet "De i norr sparkar, de i söder slår". Det är egentligen en sanning med modifikation att de nordliga stilarna använder sig av höga sparkar. Visst är det så att avancerade höga sparkar och akrobatiska hoppsparkar finnes i de nordliga stilarna, men de används inte i strid, utan är till för träning. I en verklig strid utdelas sparkarna i Chang Chuan, liksom i de södra stilarna, alltid nedanför midjan.

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Där är tre huvudstilar inom Xingyiquan, namngivna efter den plats och provins där de utfördes, dessa var Shanxi, Henan och Hebei. Om vi förmodar att modern Xingyi började med Ji Long Feng under mitten av 1500-talet, då har stilen sitt ursprung i Shanxi.Ji lärde systemet till Cao Ji Wu och Ma Xue Li. Ma flyttade från Shanxi och tog med sig stilen och träningen till Henan, där Henan stilen som idag tränas endast innehåller 10 djur. Cao överförde hela sin kunskap till Dai Long Bang. Dai Long Bang utvecklade konsten ytterligare genom att introducera de fem elementen in i systemet. Han var känd för XinYi (hjärta, sinne) och inte Xingyi (form, sinne), och denna lära kallas i nutid fortfarande familjen Daos xingyiquan.

Majoriteten av de som tränar den nordliga stilen av Xingyi idag har sitt ursprung ur en av Dais bästa elever Li Lao Neng. Man brukar klassa Li som en av de mer kända exponenterna av denna art. Li Lao Neng förfinade hela stilen och varierade användandet av de fem elementen. Många anser att det är han som är "fadern" till Xingyiquan.

Henan stilen är fortfarande väldigt ovanlig även i nutid, medan Hebei stilen är den som är den mest förekommande, i synnerhet utanför Kina. Shanxi stilen är mer flytande och dess djur rörelser är mer komplexa med betoningen på den form av inre kraft man försöker att generera. Shanxi tränas generellt väldigt mjukt och lent till en början. Hebei är betydligt mer direkt framåt och enkelt, med betoningen på gang jing (hård kraft) vilket senare förändras och förädlas till gömd kraft. Just på grund av stilens natur, är där inte så mycket hackande mellan de olika Xingyi arterna vilken som är bäst o.s.v.

Övergripande respekt mellan stilarna är väldigt vanlig då de alla använder sig av samma principer för att få ner sin motståndare hårt, snabbt och utan medlidande.

© kung-fu.se

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Tai Chi

Det finns ett par olika legender om hur Tai Chi uppstod. Den första och kanske mest spännande är den om taoistprästen Jang San Feng som studerade kung fu i ett shaolintempel. Han ansåg dock att de taoistiska principerna fattades i kung fu och att de borde tillföras. En dag såg han en strid på liv och död, mellan en orm och en fågel. Det som slog taoistprästen Jang, var att de båda stridande djuren var så avslappnade och att särskilt fågeln var ömsom hård och mjuk. Från denna upplevelse skapade han Tai Chi.


Bilden: Grandmaster Brian Jones med assistent Ricky Crops undervisar
en klass i Yang style Tai Chi.

Den andra legenden berättar att Tai Chi, som original, uppstod i Chen-familjen i deras by i början av Yuan-dynastin. Stilen bevarades som en hemlighet och lärdes bara ut till invånare i byn, antagligen som ett sätt att försvara sig mot utomstående. I Chen-familjens system ingick två former – den ”äldre” och den ”nya”. Yang Lu Chan, som faktiskt inte var bybo i Chens by, fick lov att lära sig Tai Chi, men lärde sig bara den ”äldre” formen. Yang Lu Chan överförde sina kunskaper till sin sonson Yang Cheng Fu, som var den första som reste runt och spred stilen till alla som ville lära sig. Sonsonen Yang Cheng Fu reviderade stilen till något som tycks vara mjukare och mer tillgängligt för äldre, yngre och svagare. Denna andra stil får namnet Yang Tai Chi.

En annan kung fu-utövare vid namn Wu Chen You lärde sig Tai Chi från Yang Lu Chans äldste son Yang Ban Ho. Wu studerade brottning sen tidigare och skapade med sina erfarenheter därifrån en tredje stil med mer lås och kast – Wu Tai Chi.

Det finns även en fjärde Tai Chi-stil, som heter Sun Tai Chi som skapades av Sun Lok Tang som var mästare i både Hsing I och Pa Kwa. Självklart influerade dessa båda stilar denna Tai Chi-stil, som är mer ovanlig än Yang- och Wu-stilen.

Den kinesiska symbolen för yin och yang.

Namnet ”Tai Chi” beskriver den kinesiska symbolen för yin och yang. Taoismen menar att allting innehåller en blandning av yin och yang. Yang representerar positivt, ljust, aktivt och manligt, medan yin å sin sida representerar negativt, mörkt, mjukt och kvinnligt. De båda krafterna samexisterar med varandra och livet som vi känner det kan inte finnas till utan en blandning av dessa två krafter. Tai Chi använder taoistprincipen för att utöva en hög form av kung fu. Gemensamt för alla Tai Chi-stilarna är att de innehåller både mjuka och hårda rörelser. Med en blandning av mjukt och hårt kan utövaren mjukt följa (yin) sin antagonist, till en öppning finnes och i den agera hårt (yang).

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Jeet Kune Do - JKD

Bruce Lee, ett klipp från filmen "Game of Death", där den alltsedan dess klassiska overallen förekommer. Overallen inspirerade till kostymuppsättningen i bl.a. "Kill Bill" av Quentin Tarantino.

bilden: Stefan Niklander, Stockholm, med sin Sifu Ted Wong, som var student under Bruce Lee.

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Wushu


Bilden: Wushu, Mästare Wang Ge med svärd. Wang Ge undervisar på Wang Ge Wushu Skola / Ru Yi Long wushuförening. Bilden hämtad från www.kungchi.com ©




Bilden: Elever utför hoppspark på på Wang Ge Wushu Skola / Ru Yi Long wushuförening. Bilden hämtad från www.kungchi.com ©




Bilden: Elever i "horse stance" på Wang Ge Wushu Skola / Ru Yi Long wushuförening. Bilden hämtad från www.kungchi.com ©

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Kalari Payat

Den indiska antika kampkonsten



"Kalari" betyder "skola" eller "arena", medan "Payat" betyder "skicklighet", "träning" eller "praktiserande". Kalari payat betyder gemensamt "förvärvad skicklighet".

Kalari payat, är en antik indisk kampkonst som härstammar från södra Indien. Den sägs vara ursprung till de flesta andra former av kampkonst som t.ex. kung fu i Kina. (I filmen "Troy" har koreograferna låtit sig inspireras av kalari payat. Dock betonas användningen av svärd i filmen, medan hopliterna troligtvis använde spjutet mer flitigt än svärdet.)

Bilden: I filmen "Troy" har koreograferna låtit sig inspireras av kalari payat.

Buddistmunkar från Kina besökte skolorna i Indien och tog kunskaperna med sig hem. Detta lade grunden till kung fu, som säkerligen hade andra inspirationskällor också. Kung fu i sin tur inspirerade japanerna till utvecklandet av karate, aikido, samurajernas svärdsfäktning etc. Japanerna i sin tur inspirerade koreanerna. Kalari payat nådde en blomstringsperiod under 1300- och 1400-talen då det fanns många mästare och utövare som var kända för sin mästerliga kampkunskaper. Under 1800-talet försökte britterna minska på utövandet av kalari payat. Än i dag talas det bland utövare om hur många brittiska soldater man kunde oskadliggöra, då det en gång begav sig, med ett visst vapen och en viss teknik. Efter självständighetsförklaringen från Storbrittanien kunde kalari payat åter igen finna utrymme för träning. Kalari payat är en bred kampkonst. Den innehåller kampträning med bl.a. sparkar, slag, grepp, ledlåsningar, kast och slag mot speciellt känsliga punkter. Utövaren får också träna med olika slags vapen såsom svärd, spjut, stav, sköld etc.

Bilden: Ett mycket speciellt vapen är urumi, som kan beskrivas som en slags vass metallpiska.

Ett mycket speciellt vapen inom kalri payat är urumi, som närmast kan beskrivas som en vass metallpiska. Kamp med denna anordning lärs ut på en mycket hög nivå. När utövaren använder urumin så svingas den snabbt runt och kan med sina vassa kanter snabbt tillfoga dödliga skador på flera fiender. I sammandrabbningar med britterna kunde en urumianvändare oskadliggöra ett stort antal brittiska soldater, innan han själv stupade av skador från britternas skjutvapen.

Bilden: Professor Phillip B. Zarrilli, Professor of the Department of Drama, School of Performance Arts, University of Exeter. www.phillipzarrilli.com

Kalri payat innehåller inte bara metoder för att neutralisera sin fiende, utan även ayurvediska metoder för hälsa, för att kunna bota sig själv och sina elever. Här ingår bl.a. massage (uzhichil) med oljor av nervsystemet. En grand master tituleras "Maha Guru". video: http://www.spa.ex.ac.uk/drama/staff/kalari/video.html

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Kung Fu To'a

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Ma (Häst)

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Eagle Claw (Ying Jao / Bak Shaolin)

Eagle Claw grundades på 1100-talet av en general vid namn Ouk Fay, som inspirerades av rovfågeln sätt att fasthålla och dismobilisera sitt byte. Vid en första anblick påminner stilen om ju jitsu, eftersom den innehåller ledlåsningar och nedläggningar. Men Eagle Claw innehåller dessutom dim muc dvs. livsfarliga målpunkter på kroppen. Totalt finns inom Eagle Claw 108 punkter för attack, av dessa är 36 dim muc, medan 72 ger mildare verkningar. Det ingår i studentens utbildning att studera akupunktur och dess punkter som kontrollerar människans funktioner däribland livsfuntkionen.

Eagle Claw-utövaren formar sina händer i örnkloliknande grepp som används till att hålla fast motståndaren i ett smärtsamt grepp eller paralysera denne. Teknikerna är mycket farliga, därför väljs studenter ut med stor omsorg, därav är skaran utövare tämligen liten.

De attacker som Eagle Claw-utövaren företar sig, oavsett om det är sparkar eller fingrar som används, riktas över hela kroppen, enligt akupunkturpunkterna sedan akupunkturen blev känd i Kina. Tidigare attackerade utövarna vitala delar, men utan kännedom om meridiansystemet. Attackerna var dock alltid effektiva, genom att använda t.ex. fingerjabbar dvs. små träffytor, så koncentreras en stor mängd energi till liten yta kring den vitala platsen. Effekten blir kraftfull.

Således kan den duktige Eagle Claw-utövaren betraktas som en expert på smärtsamma träffpunkter och obehagliga ledlåsningar, i syfte att tvinga ned motståndaren. Eftersom utövaren är beroende av att hitta punkterna hos en motståndare, är snabbhet en viktig faktor för att lyckas. Snabbheten övas upp genom att studenterna lär sig greppa kastade föremål.

Försvaret kan förenklat och generaliserat delas in i följande faser:

1) Örnklohanden fångar motståndarens utdelade slag eller spark och drar motståndarens inom räckhåll för att
2) hålla fast motståndaren i ledlås och
3) paralysera eller "ta bort" motståndaren från situationen. Dock ska med stor tonvikt tilläggas att Eagle Claw aldrig har som målsättning att döda sin fiende, utan vill istället göra denne icke kapabel till fortsatt kamp så länge som det behövs.

Som stilen är uppbyggd är den perfekt för den som inte är så fysiskt vältränad men ändå söker ett effektivt självförsvar, eftersom det inte behövs stor styrka att applicera de smärtsamma trycken och ledlåsningarna.

Vapen: traditionell sett inga i systemet
Former: 10 st innehållande 108 tekniker.

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Chuan Fa - "Nävens sanna väg"

Text: © www.taikaidojo.se av: Michael Jonsson


Chuan Fa, historia 1776 f.Kr. och framåt

Ett namn som användes på konstarten var Chung Kuo Ssu, vilket betyder " Hel kinesisk stridskonst". Ytterligare ett namn var Chuan Ssu, "Nävens stil". Wu Kung, den som brukade i Shaolintemplet, kallades Chuan Fa vilket betyder " Allt som går att göra med en hand" eller "Nävens sanna väg". I denna berättelse kommer benämningen Wu Kung att användas.


Wu Kung innehåller ett gammalt självförsvar och med gammalt menas att det ej kan kallas självförsvar i modern tid. Vidare ingår en god hälsa, psykisk balans och ett fridfullt sinne, de tre sist nämnda är självklara resultat ev en längre tids studier.


Sinnet skall stärkas genom meditation, psyket skall stärkas av målmedvetna studier av samtliga övningsgrupper.

Gammal Konst

Man har i privata arkiv i Kina och Japan dokument som berättar att man hade en stridskonst så tidigt som 1776 före vår tideräkning, det vill säga under Shang dynastin. Man letar efter ännu äldre dokument. Enligt gamla munkar är Wu Kung så gammalt som 5000 år. Det är en ganska gammal konst om uppgifterna stämmer.

Det påstås att den förste kejsaren av kina, Huang Ti var lärd i Wu Kung och att han ska ha varit en av de första att dokumentera akupunkturen.

Wu Kung blev känt över hela Kina då kejsare Chon år 1122 f.Kr. störtade kejsare Huang Ti med hjälp av Yamabuchi, de var ledda av en munk vars namn är okänt som kallade sin art Chuan Fa.
Det är värt att notera att under Chou dynastin hittades en punkt vid vristen som läker de alstrande organen.

Mellan 770-481 f.Kr. kallades Wu Kung för Chuan Yung "Nävens form", 480-256 f.Kr. hette det Chi Chi Wu "Stridskonst med kraft och respekt". Det var i denna tidsålder som de mjuka teknikerna gjorde sitt intåg. Dessa mjuka tekniker kan man i dag se i modern Aikido och Judo. Något närmare grundutförandet kan man beskåda dessa i Ju Jutsu.

I samband med de mjuka teknikernas intåg kom de hårda teknikerna att utvecklas än mer, de benämndes Chi Chiao " Respektfull hand", senare om döpt till Chi Sao "Kraft handen", vilken studerades mycket intensivt av Yip Man, Bruce Lee´s Sifu. Under denna tid blev vapen allt vanligare. De taoistiska munkarna började nu att använda sig av karma, ljud under meditationen. Det har till uppgift att balansera sinnet och utestänga omvärlden så att du lättare kan tränga djupare in i dig själv.

Under denna tid härskade kejsare Chin-han. År 220-265 f.Kr. var det frågan om en renodlad stridskonst som tog sin form, dess fader var Hua To, men senare dokument tyder på att han var elev hos en föregångare vid namn Chin Chien. Man tror sig veta att det var Hua To som förespråkade en ren stridskonst, men som tur är fick han dåligt gehör för sina tankar och viljor.

Mellan åren 265-589 pågick en klyvning av Kina på grund av krig och andra inre oroligheter.
År 480 kom en man vid namn Da Mo eller om man så vill Boddiharma som var hans indiska namn vandrade in i Kina, han bar med sig en konstart som han systematiserat. Vem Da Mo hade som lärare är okänt, emellertid pekar allt på att han trots allt bar med sig ett konkret system innehållande både teori och praktiska övningar. Omkring år 515- 520 färdades denna märkliga, vandrande munk från Indien till provinsen Honan i kina. Vid berget Shaolin låg ett tempel, som var namngivet efter berget. Från och med år 520 lärde han ut sitt system till munkarna som vistades i templet och fortsatte med det fram till sin död år 539. Han var den förste mästaren i Chuan Fa. Till skillnad från många andra lärda munkar tillät han aldrig sitt system att delas i norra och det sydliga systemet.

Templet Shaolin byggdes år 377 på order av kejsare Wei. Denna order gavs till en munk vid namn Pao Jaco. På denna tid utövades ingen Wu Kung i templet. Man kan nog säga att Da Mo införde sin konst för att han fann att munkarna somnade under sin meditation och att de var i en bedrövlig kondition. 30 år efter att Da Mo avlidit lämnade ett par munkar templet med dåliga sinnen. Dessa skapade ond bråd död var de än drog fram. Detta framkallade att templet Shaolin stängdes mellan år 569 och 600. Under Sui dynastin spred sig arten för första gången utanför Kina, det var mellan åren 589 - 907. Kejsare Sui Tang sände trupper till Korea, eftersom en och annan munk fanns med som stridsledare så tränade dessa ofta tillsammans, det medförde att dom på sin fritid delade med sig av Wu Kung. Kanske var det under denna period som en del av grunderna för koreansk stridskonst lades.

En munk vid namn Shien Pi grundade det mjuka systemet bestående av 37 kator. Li Tao Tzu var en annan stor mästare som förband en del av Shien Pi´s mjuka system till Chuan Fa.

År 907 till 1279 härskade fem olika dynastier samtidigt, det innebar en mycket orolig tid, det vill säga att under denna tid fann Ninjutsu-klanerna att det var tillfälle att lämna Kina. De starkaste kejsarna var Wu Tai och Sung. WuTai använde sig av en mästare, Cheng Ling Shi, hans konst var av Yin model, det vill säga en hård art av Wu Kung. Denna art kallades "De nio små himlarna", namnet kommer att han endast hade nio tillfällen till strid varje år. Detta beroende på att han besatt nio energitoppar vilka gjorde honom till en mycket svårbesegrad motståndare. Sung använde sig av en mer harmonisk energi och art, Tai Chi enligt principen om Yin -Yang, dess mästare var en kejserlig medlem, Chan San Geng. Han tog som standard att sprida en annan art, Hsing -I till alla som ingick i hans trupper, observera att detta var första gången det var kvantitativ träning utanför Shaolin.

År 1126 drog kung Sung sin arméer ned över södern och startade föreningen av norra och södra Kina. Nu kom även Wu Kung till Thailand, i form av namnet Qi Qong. År 1279 kom mongolerna in i Kina från norr och väster och tog mer eller mindre makten i hela Kina, under ledning av Ghengis Khan. Dessa mongoler skapade Yuan dynastin. Wu Kung var nu mycket populärt, men kom tyvärr mycket ofta i fel händer. Eftersom mongolerna var ett hästburet folk tvingades Tobi geri fram, det vill säga tekniken att utföra flygande sparkar för att fälla en ryttare från sin häst.

När Yuan dynastin föll tog Ming dynastin vid, de behöll makten mellan åren 1368 till 1644. Nu bytte Wu Kung namn till Chi Yung " Kraftens form". Nu fanns det även ett tempel i södra Kina placerat i provinsen Fukien.

Chi Ki Kuan och Chen Chung var några utav de två största mästarna genom tiderna i den överlägsna arten Chuan Fa. Dessa två var ledare över endast en handfull munkar, arten Chuan Fa var mycket strängt begränsad till en inre cirkel. Det sägs att de få som startade en strid mot någon av dessa munkar brukade fly då de kände den enormt starka Chi och Kamae som dessa två utvecklat. En annan stor mästare var Wang Long en man från det södra templet, han var skapare av Ormens stil. I slutet av Ming dynastin flydde en munk till Japan där han lärde ut en del av Chuan Fa nämligen Chuan Jutsu. Troligen kom en stor del av den gamla Ju Jutsun till under denna tid. Mongolerna störtade Ming år 1644 och startade den sista dynastin som varade fram till 1911. Wu Kung bytte namn igen till Pai Tai, "Tom hand". Det kan nämnas att Pai Tai hade 18 olika vapen. Några stora mästare som bör nämnas är Tung Hai Chuan, Kyo Yun Shen, Yang Fu Kuei, Huo Yan Chia och slutligen Kan Fung Tzu. En annan stor mästare var Yung Chen som härskade över stora delar av Kina mellan 1723 -1735, hans son Chien Lung "Drakens eld". Han ärvde tronen och kontrollerade med hjälp av sin kunskap i Wu Kung Kina mellan 1736 - 1795.

År 1760, efter 200 år av intensiv jakt på mästare i Chuan Fa gjorde mongolerna en sista intensiv attack på templet Shaolin fullständigt krossat, vad ingen visste var att kejsaren förde Chuan Fa vidare. Det antas att 4 -5 munkar lyckades fly under striderna vid berget Shaolin.

1911 föll den sista dynastin och oroligheter utbröt. 4 munkar fick order av sin ledare att lämna Kina. Dessa flydde till Japan. De fyras namn var Yang Shen Fu, Ching Yi Ming, Lo Kwan Yi, och den sista framlidna mästaren Pao Jaco.

Pao Jaco var far till nuvarande mästare sensei Mejiro Koizuchi, de två sist nämnda kom till Japan år 1944. Under perioden 1945 - 1975 bytte våra tekniker sina namn från Kinesiska till Japanska. Detta på grund av att Kinesiskan ej var så populär i Japan.


Yngre historia

1973 startades den första Dojo utanför Asien, denna startades av Sensei Mejiro Koizuchi.
I januari 1983 avlider Pao Jaco i en trafikolycka, i och med detta återvände Sensei M Koizuchi till Kyoto där vår huvud-dojo är placerad sedan 1946. Situationen i Japan då Sensei Pao Jaco avled, var kaotisk. Ingen visste då om Sensei Mejiro Koizuchi skulle återvända till Kyoto eller stanna i Sverige. Det blev det Kyoto, vilket var det rätta.

Medlemsnivån i Kyoto har ett maxantal, 11 stycken. Detta beslutades redan 1975 men sedan Sensei Mejiro Koizuchi återvänt finns det en tolvteplats reserverad för Sensei M Jonsson.
Vårt mål är en global spridning, men i små dojos med få medlemmar. Kvalitet framför kvantitet.
Om det tar 20 eller 200 år att sprida Chuan Fa spelar ingen roll, men en dag är vi där och då kommer nästa mål.

Text: © www.taikaidojo.se av: Michael Jonsson

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Parkour

"att röra sig obehindrat som vatten"

Parkour är mycket inspirerat av olika kampsporter, men man kan inte kalla det för en kampsport i sig, det är en konstform, vilket "martial arts" är också på sitt sätt. Man kan se det som en form av självförsvar, eftersom i stället för att lära sig att oskadliggöra motståndare, så tränar man sig på att ta sig undan från den farliga situationen så fort som möjligt oavsett vilken terräng man befinner sig i.


Bilden: filmen "Banlineue 13" med en scen där skådespelaren David Belle försöker ta sig förbi en reslig antagonist. Info om filmen finns på www.banlieue13-lefilm.com.

Nedanstående text och bild: © www.le-parkour.se

Vad är Le Parkour ?

Le Parkour är en konst/idrott som bygger på rörelse, rörelse med ett syfte bakom. Parkour handlar om att ta sig genom alla olika sorters miljöer med endast kroppen som hjälpmedel. Att förflytta sig från en punkt till en annan, från A till B, på ett så snabbt, effektivt och kontrollerat sätt som möjligt.

Le parkour kallas även för "konsten att fly" och "konsten att nå". För att illustrera vad parkour är föreställ dig att du blir jagad av ett lejon. I denna situation skulle de flesta människor, få panik, tappa kontrollen och springa planlöst. Parkour handlar om att ta kontrollen över denna situation, att alltid kunna ta sig framåt vilka hinder man än möter. Här möts idrotten med filosofin och blir ett. Parkour sträcker sig förbi det fysiska planet. Precis som när man utövar parkour stöter man även på hinder och problem i det vardagliga livet. Människan strävar efter att ta sig förbi dessa hinder vare sig det rör sig om en betongvägg eller en arbetsuppgift. Detta är nödvändigt för att kunna utvecklas som människa. Precis som i det vanliga livet så är det sällan som den lättaste vägen fram är den mest effektiva inom parkour.

Självklart är det upp till var och en om man vill ta sig an den filosofiska sidan av parkour. För många börjar det som en lek, men ju mer man tränar desto större betydelse och inverkan får det på ens liv. För många förblir det endast en fysisk träning man utövar för att ha roligt. Det är inget fel med det då vi alla har olika mål med vår träning. Ett som är säkert är dock att parkour handlar om relationen mellan traceuren* och hindret. Det är aldrig den enskilda rörelsen som är det viktiga, det är att ta sig vidare, stunden mellan två hinder är lika viktig som hindret i sig.

* Parkourutövaren

Le parkour skapades av David Belle i början av 90-talet i Lisses, en förort till Paris.

Historia Le parkour skapades av David Belle i början av 90-talet i Lisses, en förort till Paris, men dess rötter ligger i Vietnam. Raymond Belle, Davids far, gick med i armén i Vietnam vid mycket ung ålder. Hans stora passion i livet var idrott och i armén kom han att falla tycke för hinderbanan, "le parcours de combattant" (varifrån ordet le parkour härstammar). Det blev hans stora passion. Han la ner all sin lediga tid på träning i hinderbanan och kom att vinna många titlar i denna träningsform. Hans passion för hinderbanan tog han med sig även utanför armén. R. B. flyttade till Frankrike och fick senare David. Redan som litet barn blev David Belle inspirerad av sin pappa att väva in träningen i sina lekar. Ju äldre han blev desto mer växte lekarna från lek till träning. Davids vänner fattade tycke för vad han gjorde och tillsammans tränade de.

Raymond Belle uppmanade alltid sin son till att ta träningen förbi de fysiska gränserna, att den fysiska träningen skulle ha ett syfte och att man skulle kunna få nytta av sina färdigheter i verkliga livet. Det var så David Belle kom att skapa Parkour, en kombination av fysisk och mental träning.

Träning Det är bra att träna Parkour både för sig själv och i grupp. I grupp är det lätt att få råd, andra människor kan komma med tips och synpunkter på vad man gör och hur man rör sig vilket ofta är till stor hjälp. I grupp blir det ofta att man går runt från spot* till spot och tränar mer enskilda rörelser. Att repetera rörelser om och om igen är mycket viktigt, det tar tid för kroppen att lära känna en ny rörelse och desto fler gånger man utför en rörelse ju lättare är det att utföra den felfritt och på reflex. Målet är att kunna röra sig lika obehindrat som vatten.

Att kunna ta sig framåt utan tvekan, att kunna glida framåt utan att behöva stanna. Därför är det mycket bra att träna själv, att gå ut och springa längre rundor där man försöker att inte stanna upp. Att bara glida fram, välja sin egen väg framåt. Man får för den sakens skull inte glömma att om man stöter på nya hinder att alltid kontrollera deras hållbarhet. Säkerheten måste alltid komma i första hand.

Denna träning kan man även utföra i smågrupper i form av "följa John". En ledare väljer en väg framåt som de andra följer. Att tänka på är att parkour är en individuell träning och man ska inte göra något man känner sig osäker på eller för att ens kompis klarade av det.

En annan känd träningsform är "PK Tag" vad vi svenskar brukar kalla för "kull". I en miljö fylld med hinder, tränar man sig att hålla sig undan faran (den som tar). Var dock alltid försiktig, denna form av träning leder lätt till skador om man låter adrenalinet rusa iväg. Låt dig aldrig pressas över gränsen, parkour handlar om att ha kontroll över situationen och vara medveten om sina begränsningar.

Den klassiska leken "inte nudda mark" är även den en utmärkt träning för parkour. Det leder ofta till mycket balansträning vilket är en av de stora grundpelarna bakom all parkourträning.

* Spot är en plats som är bra för Parkourträning, där det går att träna många tekniker på en och samma plats.

Övriga tankar

Efter att ha läst allt detta förstår du säkert att Le Parkour handlar om personlig träning. Det handlar inte om vem som kan hoppa högst eller längst. Det finns inga tävlingar, den enda tävlingen är mot dig själv för att stimulera din utveckling.

Eftersom parkour hela tiden utgår från personen som tränar kan alla träna parkour, var och en efter egen förmåga. Det finns inga krav, inga test och ingen press. Tyvärr finns det alltid folk som pressar andra att göra saker, inom Parkour leder grupptryck alltid till skador, tänk på det. Nybörjare har en tendens att börja med att försöka göra så långa gap och så höga drops som möjligt, vilket med säkerhet leder till skador. Något som kanske inte känns som att det gör ont till en början kan i själva verket ge framtida permanenta skador. Till exempel att utsätta kroppen för höga drops utan att behärska en nödvändig fallteknik är direkt farligt. Om du vill kunna gå när du är 40, låt bli att skada din kropp! Kom ihåg att de höga drop och gap man ser i de mest kända franska filmerna är utförda av folk som tränat parkour i cirka femton år. De började, precis som alla bör göra, med grunderna, instruerade av Raymond Belle. Säkerhet framför allt annat, Parkour handlar om kontroll, inte om "Jackassliknande" stunts.

Ovanstående text och bild: © www.le-parkour.se

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

<< Tillbaka till innehållsförteckningen

Brazilian Jiu Jitsu

<< Tillbaka till innehållsförteckningen