Kanske utan att tänka på det så färgar vår omgivning våra liv mer än vi tror. Olika personer påverkar oss olika mycket beroende på vilken fas man är i livet. Olika personer påverkar oss mer andra mindre beroende på vad vi väljer att bli påverkade av. Inom kampkonst kan man se detta riktigt tydligt. Under mina år med kampkonst har där varit så mycket människor inblandade att man blir yr. Jag har haft turen att träna för så många mästare att det nästan är osannolikt. Har jag då haft som mål att träna för så många mästare som möjligt? Nej, det har bara blivit så på grund av att man haft ett brinnande intresse för kampkonst. Är jag då på något sätt unik? Nej, inte det minsta. Jag tror att många har upplevt och upplever precis samma saker som jag. Kampkonst är en stor inspirationskälla för människor, både elever och mästare. Jag som många andra bara hamnade här. Även om ens tränare satt stor prägel på en så är det även alla de små obetydliga händelser som uppstår under själva träningslivet som påverkat en. Varför man tänker som man gör och varför man agerar som man gör. Själv har jag haft äran att ha haft många fantastiska människor som elever, jag önskade att de alla var kvar och tränade men de är de inte.

Okej, nog med filosofi. Jag vet att ni är sugna på att få reda på hur det gick med den söta tjejen på Goju Kais sommarläger. Ni har väl inte glömt del: 1 alleredan. Året är 1985 och min klubb är på karatesommarläger.



Nästa morgon började med löpning och meditation och fortsatte sedan med grundträning stående ute i vattnet. Eftersom jag hade samma grad som den söta tjejen så var jag åter denna dag i samma grupp som hon. Man var femton år och sidan om en står en söt tjej i en blöt karategi utan någonting under. Det var svårt som det var att göra övningarna där ute i vattnet och inte gjorde det livet lättar, låt oss säga så här, att fokus var någon annanstans. Så vad gör då killar i femtonårsåldern när där är tjejer i närheten? De försöker imponera.



Så man tog i allt vad man orkade med sparkarna där ute i vattnet. Långt utanför sinne och sans vägrade man ge upp och körde på likt de mer avancerade utövarna. Herregud vilka krampanfall man hade den natten i ljumskarna. Som tur var kände jag inte av detta under dagen då träningen fortskridde på den stora gräsmatta vi tränade på. Samtidigt som jag ville vara nära den söta tjejen och spana så var jag tvungen att hålla mig på tillräckligt avstånd så att jag inte behövde träna med henne. Jag hade fortfarande inte löst gårdagens frågor. Hur skulle jag göra om jag fick möta henne igen. Skulle jag gå in för att besegra henne snabbt eller skulle jag låtsas att jag tog i och låta henne vinna. Hur skulle jag göra för att hon skulle tycka att jag var en superkille?

Dagen efter kom så elddopet. Det var poängsparring på schemat. På något märkligt sätt var träningsvärken och kramporna borta. Det var härligt att vara femton. Hade det varit idag hade man haft träningsverk i åtminstone tre dagar (läs 7 dagar). Jag fick möta killar denna dag och jag har tyvärr ingen riktig aning om hur det gick. Känns som det kvittar. Men så åkte jag på att möta den söta tjejen igen. Typiskt.



Även om jag blivit varm i kläderna efter de andra matcherna blev jag helt stelfrusen. Hur skulle jag nu göra? Så hände något märkligt. Den söta tjejen ville först inte gå upp och hon klagade tyst för sin tränare att hon inte ville möta mig för att jag inte tog i. Jag hörde vad hon sa. Något hände inne i huvudet på mig. Tjejen gick tillsist upp. Vi bugade mot varandra. Domaren skrek och matchen var igång. Både var avvaktande. Så gjorde hon en jodan zuki (rakt karateslag) Jag gick snabbt ut på sidan och gjorde en mawashi geri (rundspark) mot hennes mage. Poäng. Matchen var igång igen. Jag gick snabbt in med en guaki zuki (slag mot magen) mot magen. Poäng. Matchen var över. Den varade i exakt 19 sekunder. Tänk vilka små detaljer hjärnan är kapabel till att komma ihåg, även så här tjugo år senare. Vi bugade mot varandra och jag satte mig åter bland mina träningskompisar. I några sekunder kände jag en stor triumf men den varade inte så länge. Vad hade jag gjort? Nu hade jag sumpat alla mina chanser hos den söta tjejen. Eller? Jag beslöt mig för att inte se mot hennes håll, så jag stirrade bara rakt ner i gräsmattan framför mig.

Som med allt annat så har alla sina egna tankar att tänka på. Denna händelse som för mig var omvälvande rörde förmodligen inte mina träningskompisar i ryggen. Hade jag fått chansen och fråga dem om detta så har de förmodligen inte haft en aning om vad jag pratar om. De hade ju sina egna matcher att tänka på. Jag fick gå upp ytterligare en match denna eftermiddag men jag har tyvärr inget minne av denna.

På kvällen arrangerades disco. Det var verkligen en syn för gudarna. 150 karateutövare som guppade runt till takterna av Magnus Ugglas låt IQ, vevandes karateblockeringar i luften. Givetvis hade jag inga tankar då på detta och studsade själv runt säkerligen belåten med mina dansfärdigheter, och mina karateblockeringar. Dansstegen blev betydligt stelare när den söta tjejen plötsligt befann sig sidan om mig och studsade karateblockeringar hon med. Jag tog till taktiken "låtsas som hon inte finns där" taktiken. Många år senare var detta en väl använd teknik av min hund Ture när han inte ville gå hem. Det fungerade inte för Ture och den fungerade inte för mig heller. Det blev plötsligt en lugn låt och där blev man ståendes på dansgolvet sidan om den söta tjejen.



Så här efteråt har jag inte någon aning om hur det gick till men det slutade åtminstone med att vi dansade. Tillsammans gick vi sedan hand i hand iväg och tränade Sanchin kata. Jag kommer fortfarande ihåg denna kata även om jag inte tränat karate på 20 år. Livet var enkelt när man var femton.

Tack till:
Bengt Larsson (min Goju tränare i Vellinge)
Sensei Conny Ferm
Sensei Gulam Mughal
Magnus Uggla
"Den söta tjejen"

av: kung-fu.se
Henrik Nilsson
henrik.nilsson@kung-fu.se