(Läs mer om den nya klubben i Ronneby på www.wing-tsun.se)

Vårsolen sken denna lördag, ett löfte om hård, hård träning i de strålarna? Nåja, mindre begiven på filosofiska spekulationer och mer sugen på att förfina mina färdigheter inför graderingen som var i åstundande packade jag träningsväskan för avresa till Ronneby, där Sihing Henrik utlyst en saftig Kick-off helg.

Ronneby, staden där man sägs kunna känna historiens vingslag, trots att det var många år sen nu som folk begav sig dit för att avnjuta Ronneby brunns förnämliga källvatten som sägs stärka hälsan. Men den förnämliga källa jag nu sökte mig till var inte gjord av vatten, utan i själva verket den Wing Tsun-klubb som etablerats i staden. Ja, i likhet med 1800-talets bleksotiga och nervsvaga mamseller som vallfärdade till Ronneby för att revitalisera sin falnande livskraft, stod jag nu i beredskap att stärka min livskraft, min Qi, under inflytande från den outsinliga källa till kraft som stavas WT.

Som förstagångsbesökare i Ronneby blev jag omedelbart hänförd av den sekelskiftesatmosfär som vilar över staden, där de pittoreska trähusen ligger tätt mot fonden av den grönskande brunnsparken som anlades på 1700-talet och som bara ber om att få tjäna som Qi Gong underlag. Emellanåt fick jag verkligen känslan av att tiden stått stilla här i hundra år, en känsla som kom att dröja sig kvar under träningspassen… jag drog djupt efter andan och sträckte mig efter luktsaltet när jag fick se träningslokalen. Jag trodde knappt mina ögon när Marcus pekade på ett vackert trähus från 1700-talet med glasveranda och stora fönster och sa att "här är det". Husets största rum utgjorde själva träningslokalen, belagt med glänsande trägolv, högt i tak, och väggar målat i mörkblått. Som pricken över i:et för den gammalmodiga stämningen stod en magnifik kakelugn i ena hörnet och lurade.

Passet började förrädiskt soft med Qi Gong för att vi strävsamma elever skulle få vår slumrande Qi ut till armarna, där den är till mest nytta under WT träning. Jag skulle sedan få anledning att tvivla på hur mycket Qi jag dragit upp i armarna, för jag tyckte inte alls att dom lydde mig. Efter den harmoniska starten på passet började Sihing Henrik grilla oss med fotarbetesträning, bland annat huen bo, som snabbt drev upp pulsen med flera slag. Under detta fick man mången gång höra "Ming men, ming men!". Därefter var det dags att få driva upp frustrationen med för hjärnan, och i ännu högre grad för kroppen knepiga övningar. Aldrig hade jag som stackars 2:a gradare anat att olika variationer på trapping hand skulle vålla så svåra bryderier - det ser ju så enkelt ut. Tre olika varianter demonstrerade Sihing för oss, men ingen av dem var helt lätt för mig. Som nybörjare luras man nog ofta av formens skenbara enkelhet på ytan, som inte avslöjar dess dolda svåra finesser. Det var inte bara jag som gnydde över denna koan-liknande övning och armarnas ovilja att röra sig så som planerat. Sihing säger då "Planera inte, parera!" men när även detta visade sig svårt att omsätta i praktiken lugnade han oss med orden att det skulle lossna tills följande dag, när vi sovit på saken.

Kanske var det sömnen, eller ölen jag med flera hävde i oss på kvällen, strävsamma elevers rättmätiga belöning efter sex timmars intensiv träning, eller så var det the Tao of Yin and Yang som inledde andra dagens träningspass, men till min stora förvåning så hade teknikerna, precis som Sihing lovat, på något för mig okänt sätt letat sig in i kroppens minne, fallit på plats under natten och satt där nu, obevekligt. Under taktfast ökande tempo hördes trapping handsen vina genom träningslokalen, slagen dunsade dovt mot bröstkorgarna, ackompanjerat av både skratt och utrop av smärta.


En behagligare atmosfär får man leta efter.

Då denna teknik satt sig fick vi en ny utmaning, chi-gerk, alltså trapping, fast med benen den här gången. Nu fick jag erfara hur sviktande balans jag hade, och det storhetsvansinne jag återfått genom de lyckade trapping-handsen förbyttes snart till ny misströstan.