av
Henrik Nilsson

Saxat från "Sifu Henriks Blogg":
http://sifuhenrik.blogg.se

Kung fu som propplösare


Ett spännande fenomen som man som kung fu utövare upptäcker, är att hur trött och slö man än känner sig innan träningen,så efter ett tag är man pigg. Idag var en sådan dag. Satt hemma och arbetade framför datorn. Så tänkte jag även denna dag. Nej, nu går jag till kwoonen och tränar. Ställde mig framför dummyn och började repetera formen i slött tempo. Efter en 20 minuter så hade man automatiskt ökat tempot och en form av meditativ och fysisk känsla infunnit sig. Det är den man är ute efter som kung fu utövare. Nu vet man att man är levande och kan träna i flera timmar. Det enformiga matandet av en och samma sekvens tycks säkerligen tråkigt för en icke invigd i detta mysterium. Det är detta envetna repeterande som gör att man verkligen blir onaturligt bra. Det är inte många som ställer sig en 5 timmar en lördag förmiddag själv och tränar. Det krävs hårt arbete och en enorm vilja och självdiciplin. Det är denna självdiciplin som är karakteristiskt för kung fu.


Hur gör man då för att bygga upp denna diciplin?

Det är lätt. Det är bara att ställa sig med en teknik och göra den om och om igen tills kroppen inte orkar längre. Nästa gång man gör det så orkar kroppen lite fler gånger.

Vad vinner man med detta?

Man bygger självdiciplin som man har nytta av alltid i vardagslivet. Man kan skapa något och man kan även förverkliga det. Man lär sig att även om något verkar svårt så går det att fixa. Det krävs bara tid och fokus. Detta nötande ger också vad man kallar känsla. Det är inte något som många tror att man föds med. Detta får man ofta höra. Det är lätt för honom eftersom han har talang eller känsla för något.

Men vad är denna känsla?

Känsla är när man gjort något svårt till något lätt. En annan stor fördel med att ställa sig själv och träna är att man inte behöver ha brottom. Man behöver inte på något sätt anpassa sig efter någon tränare eller träningskompis. Inte heller behöver man bekymra sig om man gör fel eller att man i början är klumpig.

Kwoonen ligger på tredje våningen, folket nere på gatan går förbi på väg till Willys stormarknad för att köpa mat. De kämpar med sina tunga välfyllda matkassar. De går fort så de verkar en aning stressade. Så är vårt samhälle idag. Stressigt! Själv står jag här i lugn och ro och upprepar samma moment om och om igen. Inga tankar på stress. Därför i och med att jag står och tränar och mitt mål är att bli bra på Wing Tsun så känner mitt sinne sig lugnt. Jag är på rätt spår, mina mål i livet är på väg att besannas. Jag kommer inte att bli en mästare idag, inte heller i morgon, men någon gång i framtiden. Detta vet jag för att jag tränar.

För varje repetetion så avslöjas nya detaljer som jag ännu inte tänkt på. Det är detta man inom kung fu menar med hemligheter. Man måste själv träna för att hitta dem. Alla som tränar på detta sätt kommer att finna dem. Så på så sätt är det öppna hemligheter som bara finns där att hämta. Så ringer det plötsligt i min telefon och väcker mig ur min träningsdvala. Det är Björn från Klippan som är på väg till kwoone för sin privatlektion i Tai Chi. Efter telefonsamtalet är fokusen lite på svaj. Aaj! Dummyn är mycket bra på det sättet att om du slår fel eller inte är fokuserad gör det ont. Jag hinner nog med en 15 minuter till innan han dyker upp.

Vilken tur att jag fortsatte. I första sektionen dummy fann jag att foten driver Bong Sao. Visserligen en detalj, men en viktig sådan. Ännu en hemlighet som inte längre döljer sig för mig. Detaljerna ändras hela tiden. Hjärnan spelar. Handlederna värker När man hittar en ny detalj måste man köra sakta igen tills att man införlivat den i den gemensamma övningen.

Men om man tränar fel?

Det gör ingenting. Rätt är det när man lagt alla pusselbitarna på plats. Dessa faller på plats allt eftersom man repeterar och tränar. Mer input bättre teknik. Input behöver man ibland från sin tränar.

Kung fu samtidigt som man är buddhist?


En dag fick jag en fråga om huruvida man kan träna kung fu samtidigt som man är troende buddhist. Om detta inte var kontradiktalt. Å ena sidan lär man sig att slå ner och skada folk och å andra sidan hänger man sig åt icke våld. Frågan är viktig och relevant. När medial kampsport fokuserar så mycket på tävling, vinna och ego så är det svårt att se denna koppling. Många blandar också ihop kampsport med filmvåld och då blir bilden av kampsport riktigt fel. Kampsportens traditionella mening blir bakvänd. Det har plötsligt blivit fint att slå ner en annan människa. Det är status och prestigefyllt att ha besegrat många andra människor. Om man ser till detta ligger buddismen och kampsporten långt ifrån varandra. Så är dock inte den traditionella bilden av kampkonst.



Ahimsa betyder icke våld. Som buddhist gäller det att försöka minska lidandet för alla levande varelser. Man undviker att orsaka lidande. Men om man själv inte är tillräckligt kunnig för att förstå vad lidande är hur kan man då undvika detta. Man måste därför lära sig att förstå alla former av lidande. Rådsla är tex en form av lidande saknad är en annan. Inom kung fu kan lidande vara ren fysisk smärta men också rädsla för att bli utsatt för smärta. Kung fu hjälper människan att bli kvitt denna rädsla genom att ge kunskap om vad som orsakar smärta. Genom träningen lär man sig att se faror, hantera konfliktfyllda situationer och tygla sitt egoistiska sinne. Det här med att tygla sitt egoistiska sinne är det viktigaste. Om någon okänd människa börjar kalla en öknamn kan man se igenom illusionen och inte ta åt sig av orden. Orden måste träffa en öm punkt i ens ego för att man ska ta åt sig. Om man frigjort sig från detta ego kan orden inte stuttsa utan går bara rakt förbi. Att som kung fu utövare vara till gagn för sig själv och för andra är en gammal klassisk tradition och har mycket lite att göra med att sparka någon annan i huvudet för prestige och pengar.