Enbart den tekniska kunskapen i en konstart är inte nog för att göra någon till mästare. Man måste samtidigt ha trängt in i dess väsen, vilket man förstått först när ens medvetande är i full samklang med själva livets grund. Detta när man uppnått ett särskilt tillstånd som kallas wuji eller icke-medvetande.

I buddhistisk och taoistisk terminologi innebär detta att överskrida dualismen i livet och dödens alla former. På denna punkt mynnar varje konstart ut i Chan / Zen.

Inom buddhistisk träning talar man om femtiotvå tillstånd, av vilka ett är det stadium där medvetandet fäster sig vid varje föremål det möter. Detta ”fastnande” kallas tomaru ”stanna” eller ”dröja kvar”. Medvetandet stannar vid ett föremål i stället för att fritt röra sig från det ena föremålet till det andra.

Inom kung fu har man något motsvarande. När din motståndare försöker träffa dig, följer dina ögon genast hans tekniker, och du försöker följa hans rörelser. Men så snart du gör det, upphör du att vara herre över dig själv och blir säkert slagen. Detta kallas ”kvardröjande”.

Utan tvivel, ser du händerna riktade mot dig, men låt inte ditt medvetande ”stanna” där. Hys ingen tanke på motangrepp som svar på hans hotande rörelser, hys inga beräknande tankar över huvud taget. Du helt enkelt uppfattar din motståndares rörelse, men tillåter inte ditt medvetande att ”hejda sig” vid den, du rör dig bara som du är mot motståndaren och drar nytta av hans angrepp genom att vända det mot honom själv. Då ska hans attack som skulle skada dig, bli dina egna, och motståndarens vapen falla på honom själv. Tanken är den, att motståndarens attacker som sålunda övergått i din händer blir ett verktyg för hans egen undergång.

Detta kallar man ”icke attack”. När du känner motstånd mot fienden, rycker han ditt medvetande med sig. Tänk därför inte på dig själv. Motsättningen mellan subjekt och objekt, dualismen i kung fu utövarens belägenhet måste överskridas.

Prajna (förståelse) finns inom alla buddhor och alla förnimmande väsen. Det är upphöjd visdom som flödar genom tingens relativitet, och den förblir orörlig, men detta innebär inte orörligheten hos sådana föremål som en träbit eller en klippa. Det är själva medvetandet som har en oändlig rörlighet, det rör sig framåt och bakåt och åt sidorna, åt alla de tio vädersträcken och känner inget hinder i någon riktning. Den orörliga Prajna är detta medvetande, som är i stånd till oändlig rörlighet.

Guan Yin framställs ibland med tusen armar, och alla armarna håller olika föremål i händerna. Om ens medvetande ”stannar” vid att bruka en båge, blir alla de andra niohundranittionie armarna till ingen nytta. Det är bara därför att ens medvetande inte ”stannar”, när man använder en av sina armar, utan rör sig från det ena föremålet till det andra, som man kan använda alla armarna med största verkningskraft. Inte ens Guan Yin kan väntas förse sig med tusen armar. Bilden ska visa, att när den orörliga Prajna förverkligas, skulle till och med tusen armar på en kropp alla kunna göra tjänst samtidigt på ett eller annat sätt.

Alla nybörjare börjar med okunnighetens och sinnesrörelsernas stadium och når till slut den orörliga Prajnas stadium, och när de når slutstadiet, finner man att detta är närmast det första nybörjarstadiet.

För att uttrycka detta på kung fu språk: den verklige nybörjaren vet ingenting om hur man sparkar och slår och ännu mindre hur man ska skydda sig. När motståndaren försöker träffa honom, parerar han instinktivt. Detta är allt han kan göra. Men så snart träningen börjar, får han lära sig att använda olika tekniker – var han ska fästa medvetandet och många andra tekniska knep – vilka får hans medvetande att ”stanna” vid olika kritiska ögonblick. Av detta skäl känner han sig vanligen hindrad, när han försöker träffa motståndaren. Omedvetet har han nu förlorat den ursprungliga känslan av omedvetenhet och frihet. Men efter dagar och år, när hans träning nått större mognad, utvecklas hans kroppsställning och hans sätt att föra sin kung fu mot den ”icke medvetenhet” som liknar det tillstånd han befann sig i vid träningens första början, när han inte visste någonting, när han var helt okunnig i konsten. Början och slutet blir sålunda närmast grannar.

Så är det också, när någon nått den buddhistiska undervisningens högsta stadium. Han förvandlas till ett enfaldigt barn som inte vet någonting om Buddha, ingenting om hans undervisning, och är tom på all kunskap och alla lärda färdigheter. Okunnigheten och de sinnesrörelser som utmärker det första stadiet uppgår i den orörliga Prajna, den buddhistiska disciplinens högsta tillstånd. Intellektuelle beräkningar försvinner, och ett tillstånd av ”icke medvetenhet” eller ”icke tanke” blir kvar. När den yttersta fullkomligheten uppnåtts, utför kroppen och lemmarna av sig själv vad som tilldelats dem utan inblandning från medvetandet.

Var ska man då fästa sitt medvetande?

Det gäller inte att försöka begränsa medvetandet till en viss punkt men att låta det fylla hela kroppen, låta det flöda genom hela din varelse. När detta sker, använder du händerna när det behövs och benen eller ögonen när det behövs, och ingen tid eller kraft slösas bort. Fästa medvetandet någonstans innebär att det stelnar. När det upphör att flöda fritt är det inte längre medvetandet i dess ”sådanhet”.

Medvetandet måste lämnas åt sig självt, helt fritt att röra sig efter sin egen natur. Att låta bli att begränsa det eller att tvinga in det i ensidighet är den andliga träningens mål. När medvetandet är ingenstans, är det överallt. När det bebor en tiondel, är det frånvarande i de andra nio tiondelarna. Kung fu utövaren måste öva sig i att låta medvetandet gå sin egen väg i stället för att försöka att överlagt spärra in det någonstans.